171 Under det alltmer trängda statsfinansiella läget från 1600-talets mitt kunde adel och krona enas om en kritisk inställning till ofrälse innehav av frälsejord. Men medan adeln upprepade sina gamla önskemål omatt få lösa in sådan jord, var kronans linje att de ofrälse måste ha tillstånd för innehav eller i annat fall betala skatt. Ofrälse skulle vidare prestera rusttjänst även för säterier, till skillnad från adelsmän. Angreppen på ofrälse innehav under 1680-talet ingår somett led i den finansiella konsolideringen. Det är signifikativt, att adeln senare nästan aldrig åberopar Karl XI :s författningar i striden med de ofrälse utan främst stöder sig på allmänna hänvisningar till eller analogitolkningar av landslagens konungabalk eller Johan III:s och Gustav II Adolfs privilegier. Men det är också starkt tveksamt om de ofrälse kunde finna något stöd hos Karl XI. Undantaget är en formulering i 1687 års förklaring över rusttjänstordningen och, naturligtvis, enskilda tillstånd. Några tidiga kritiska röster Vid frihetstidens början var motsättningarna rnellayi stånden i privilegiefrågorna dramatiska, och senare forskning har praktiskt taget enbart uppmärksammat dessa. Men det kan vara värt att notera, att det också inom adeln fanns enstaka röster, som var kritiska mot monopol- och exklusivitetsanspråken. Frågor om frälsejorden kom vid flera tillfällen upp i Karl XI :s lagkommission, detta trots att privilegieärenden egentligen inte skulle behandlas där. De ansågs nämligen inte somnågra lagfrågor utan sombestämmelser av tillfällig natur: »lag bör bliva i det mesta och möjligaste oföränderlig, men privilegierna kunna ofta ändras, som de av Kungl Maj:t allena dependera», förklarade Lindskiöld.'’° Vid behandlingen av giftermålsbalken aktualiserades trots detta 1622 års adliga privilegieförbättring, som stadgade, att adelskvinna som gifte sig utom ståndet förbrutit sin jord till närmaste arvingar, medan adelsmans barn i ofrälse gifte ej fick ärva jorden. Denna skulle gå till faderns barn i eventuellt tidigare adligt gifte eller till hans sidoarvlngar."*’ I anslutning härtill kom också frågan om ofrälses rätt att ärva frälsejord upp. Vid diskussionen häromhade kommissionen å ena sidan 1622 års bestämmelser, där ett gammalt adelskrav hade förverkligats. Det påpekades, att förhållandet nu var »fast annat än den tid privilegierna gjordes», och bestämmelsen ansågs ej längre »praktikabel».'’' Å andra sidan hade man Karl XI:s resolutioner § 7 i förklaringen 1687 31/12 (Arstrycket) över rusttjänstordningen stadgade att ofrälse, som köpt säteri skulle göra rusttjänst för detta, till skillnad från adelsman som ej rustade för säteri. Mot de ofrälses tolkning av denna paragraf skulle naturligtvis kunna hävdas, att rusttjänstordningen inte hade någon anledning att diskutera om kungligt tillstånd för innehav av säteri krävdes. Förarbetena / s 228. Schmedeman s 217-218. Förarbetena I s 172, 315.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=