168 andra stånden, »emedan bemälte privilegium förmodligen haft somett pra:suppositum, det lagen generaliter stadgar, att den bör vara frälses man, somvill äga frälsegods». Av detta skäl ingicks föreningsakten på riddarhuset 1720.' Det är påfallande, att ingendera parten lyckades prestera något klart lagrum till stöd för sin ståndpunkt. De mest specificerade hänvisningarna i Göta hovrätts resolution 1722 var analogitolkningar. I ena fallet stödde man sig på § 32 i 1617 års privilegier, somförbjöd kronan att förvärva frälsejord, i andra fallet på en paragraf i resolutionen på adelns besvär 1680, som bestämde, att utländska adelsmän ej fick njuta privilegierna, förrän de vid riddarhuset visat sitt utländska adelskap. Vilka somhade rätt att besitta frälsejord var i själva verket en gammal stridsfråga. Ursprungligen hade saken varit enkel: den som gjorde rusttjänst fick skattefrihet för sin jord.'^ Ännu i lagförslagen från Karl IX:s tid stadgas att den bonde som önskade bli frälseman skulle infinna sig med häst och vapen till det adliga rytteriets vapensyn, men med ett viktigt tillägg: särskilt tillstånd från kungen krävdes.I verkligheten var vid 1600-talets början övergången från en rusttjänst- till en bördsadel nästan fullbordad.Det rörde sig om en lång process, där under en period både fullgjord rusttjänst och kungligt brev fordrades för adelskap. Men vad hände om en knape, en fattig frälseman med eget eller ärvt adelskap inte längre förmådde göra rusttjänst? Kronan krävde att )ord för vilken rusttjänst ej presterades skulle återgå under skatte, liksom jord ägd av adelskvinna som gift sig med ofrälse man. Jakob Teitt uttalade sig kritiskt om sådana giften: »Var länsman, var skrivare, var klockare snarest sagt, han må vara så ringa han vill, strax han får en knapehustru eller -dotter, då vill han vara adel», men gör ingen tjänst och drar sig undan skatt.Den förmögnare adeln krävde däremot att få lösa in jorden. Dess krav segrade beträffande rusttjänsten i Johan III:s privilegier 1569, som är en vändpunkt i ståndets historia. Knapar, vars jord tvångsinlösts, skulle behålla sin adliga titel och rätten att i framtiden återlösa jorden, om de så kunde. Härigenom uppkom ett personligt adelskap, skilt från frälsejorden. Bestämmelsen är intressant också på ett annat sätt: den fattige adelsmannen berövades i ståndsintressets namn rätten att bestämma över sin jord; han fick ej behålla den som skattejord, om han så önskade.'’ I praktiken tillämpades olika kompromisser, och dispenser gavs ofta. Johan RAP 1720 s 321, 331. 1617 års privilegier i Arstrycket. Resolutionen i Stiernrnan s 1847. KrLL KB 11. Adelsmän kunde bli befriade från frälset för att slippa rusttjänst. Teitt s 306 innehåller en förteckning över frälsemän somvill »giva sig under skatten», och ännu lagförslagen från 1600-talets början förutser denna eventualitet (HSH2:1 s 39—fO, 287). HSH 2:1 s 36, 55, 284-86. Det följande avsnittet bygger i hög grad päJägerskiöld /945 och S A Nilsson 1947 s 228-232. ’’ Teitt s 34. 1565 dömde Erik XIV:s höga nämnd en frälsekvmnas gods under skatten, dä hon gift sig ofrälse {Erik XIV.s nämnd s 181). Jägerskiöld 1945 s 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=