165 Privilegiestriderna vid frihetstidens början § 27 i 1723 års privilegier, som stadgade adelns principiella ensamrätt till frälsejorden, hade en lång förhistoria/ I adelns besvär till 1680 års riksdag krävdes, att den bestämmelse ominlösen av frälsejord i ofrälse hand, som gällde i Skåne från den danska tiden, skulle utsträckas till hela riket. Den tidigare adlige ägarens närmaste släkting skulle ha rätt att överta jorden mot betalning efter värdering. Något resultat gav inte framstöten.^ Vid 1713—14 års riksdag tog adelns besvär som första punkt upp det gamla kravet från 1680 om inlösen av jord efter värdering och förbud mot framtida ofrälse förvärv, men någon resolution utfårdades aldrig häröver.^ Under Karl XII:s sista år aktualiserades frågan åter genomden räfst efter frälsejord i ofrälse hand, som kungen av statsfinansiella skäl lät sätta igång. Att döma av den ägdes minst sju procent av frälsejorden av andra än adelsmän.^ Med enväldets fall komfrågan i ett nytt läge. 1719 års riddarhus lät utarbeta förslag till nya privilegier, som skulle ersätta de gällande, som i huvudsak var från 1617. Förslaget var starkt präglat av den opposition mot enväldet, som gjort sig gällande under 1710-talet, men grep tillbaka till gamla adliga önskemål från 1600-talet. Bl a utlovades adlig gårdsrätt, dvs domsrätt över underlydande.* Det överlämnades till drottningen på ett närmast kuppartat sätt, utan de andra ståndens vetskap, och skrevs under av henne sedan rådet gjort helt obetydliga förändringar. Kort därefter avblåstes riksdagen.^ § 27 i 1719 års privilegier var en modifiering av kravet från 1713-14. Den innehöll förbud för icke adliga personer att äga frälsejord. Förbudet var retroaktivt och ofrälse ägare var skyldiga att avstå frälsejorden, i första hand till förre adlige ägarens arvingar, i andra hand till närmast boende adelsman eller annan adelsman. Som lösningspns bestämdes, i motsats till 1713—14 års krav, vad ofrälsemannen betalt (eller lånat ut, omjorden tagits som betalning för skuld). Andra adelsmän än den tidigare ägarens arvingar skulle även ersätta g)orda förbättringar. Till skillnad från 1713-14 gjordes inget undantag för ofrälsemän, som fått kungligt tillstånd att besitta frälsejord. Den fortsatta historien är historien om adelns fortsatta reträtt. Vid 1720 års riksdag var de andra stånden förbittrade, inte bara över privilegiernas innehåll utan också över deras tillkomstsätt. Att ofrälse tvingats avstå från jord förbättSe .illmänt Eriblom 1925 s 15-39. ^ RAP 1680 s 275, Stiemman s 1851. *’ RAP 1713-1714 s 399—101. Några år tidigare, troligen 1706, hade riddarhustiskalen i en skrivelse till Kungl Maj:t krävt åtgärder mot de olrälse köpen. Se Enblorn 1925 s 30. ^ S Carlsson 1973 s 124. ** Förslaget refereras i Enblom 1925 s 51-81. Enblom 1925 s 85. Årstrycket.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=