164 man. Man beslöt, att domstolarna skulle förbjudas bevilja lagfart på dylika köp och att justitiekanslern skulle granska tidigare instansers handläggning av det aktuella målet.' Rådets behandling av ärendet är märklig. Förbudet mot lagfart gäller endast säterier och rå och rör, medan de allmänna frälsehemmanen, dvs den övervägande delen av frälsejorden, förbigås med tystnad. Beslutet meddelades aldrig till underdomstolarna och inte heller fick justitiekanslern något utredningsuppdrag.’ Det hela kan således tyckas vara en betydelselös episod. Men frågan har intresse ur vissa synpunkter. Konflikten mellan två paragrafer i privilegierna avspeglar en kluvenhet i synen på frälsejorden. Var ensamrätten till frälsejord ett privilegium för adeln eller var den en börda? Svensk historieforskning har riktat uppmärksamheten mot konflikten mellan stånden och betraktat jordmonopolet som en viktig rättighet, somadeln var angelägen att slå vakt om. Synsättet sammanfattas väl i följande citat: »Sedan möjligheten att frälsa skattejord stäckts genom reduktionen, var ensamrätten till frälsejorden adelns förnämsta jordprivilegium.»^ I detta perspektiv framstår det som naturligt, att adeln ville dela kakan med så få som möjligt. En sådan tolkning stöds av klara och auktoritativa uttalanden från adligt håll, särskilt under frihetstidens början, då jordmonopolet var en av de stora stridsfrågorna i riksdagen. I denna studie skall emellertid ett kompletterande perspektiv anläggas. Betraktar man ensamrätten till frälsejord ur den enskilde adelsmannens synpunkt är privilegiet av mer diskutabelt värde. Det medför en inskränkning i hans rätt att förfoga över sin egendom. Man kan redan tidigt finna enstaka adliga röster somframhåller detta, och efterhand blir den interna kritiken allt starkare. Spänningen mellan två paragrafer i adelsprivilegierna, mellan den som stadgade adelns ensamrätt till frälsejord och den som gav varje adelsman rätt att göra sig sin egendom så nyttig som han kunde kan ses som ett utslag av motsättningen mellan två skilda samhällsuppfattningar, där den ena skulle kunna kallas »feodal», den andra »borgerlig» eller »modern». Motsättningen gick 1755 rätt igenomkåren av svenska hovrättsdomare och vållade uppenbarligen stor tvekan hos rådet. ' Rådsprotokoll i justitieärendena. RA. Se även Valentin 1917 s 2(3-27. ’ Valentin 1917 s 27. Justitiekanslerns diarium. RA. Striden om de adliga privilegierna fram till 1809 hör till de mer omskrivna ämnena i svensk historia, och denna studie kan i hög grad bygga på tidigare framställningar, särskilt Enblom 1925, Thomson 1923, Valentin 1917 och, vad gäller privilegiernas efterlevnad, 5 Carlsson 1973, varifrån citatet är hämtat (s 113). Grundsynen avviker emellertid klart från den somvarit vanlig i litteraturen. Tidigare forskare har visserligen ibland i källmaterialet observerat utslag av adelns ambivalenta syn på jordmonopolet, men detta har knappast spelat någon roll för deras framställning (möjligen med undantag för Valentin 1917).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=