162 själva, ifall ingen annan köpman vore, samma egendomdärför behålla vilja. Och skulle någon skada därigenomtima, så är bättre att den lider, som androm bör med reda penningar rätt göra, än den, sompå god tro sitt utlånt».^' Nästa år angavs en norm: jord skulle värderas så, att kreditoren skulle få 6 procents ränta på sina utlånade pengar, vilket innebar att jordens värde skulle uppskattas till 16 2/3 gånger dess avkastning, som väl här avsåg räntan från frälsejord. Samtidigt anbefallde kungen inrättandet av auktionskammare för utmätt lösegendom - när det gällde fast egendomansågs tydligen exekutiv auktion som en alltför radikal åtgärd.Dessa kungliga riktlinjer vållade stor oro bland adeln; vid 1686 års riksdag besvärade sig ståndet häröver och menade att »de ringa gods ridderskåpet och adeln kunna hava kvar, därigenom alldeles komma utur sitt värde» och att många köpt gods av kronan för 4 1/2 procents ränta, dvs för drygt 22 gånger jordens avkastning.Rådets diskussion över besvärspunkten och den kungliga resolutionen andades förvåning; det förklarades att sexprocentsnormen hade syftat »till familjernas konservation, att icke godsen genom hög värdering skulle komma utur släkten och i främmande händer». 1685 års resolution upphävdes dock.^"* Konflikten visar skarpt adelns dilemma. Den skuldsatte adelsmannen - och bakom honom ställde sig hela ståndet - hade intresse av hög värdering, vilket gynnade adelns »konservation». I bördeskilhngsdebatten däremot ansåg bördsrättens anhängare att låg värdering befrämjade adelsståndets vidmakthållande. Den kungliga resolutionen satte också fingret på motsättningen mellan den skuldsatte adelsmannen och hans bördemän. Det hela ger den konfliktladdade adliga positionen i ett nötskal. Det var i detta spänningsfält mellan motsatta poler som debatten om bördsrätten och det adliga släktskapssystemet utspelades, och det är denna med naturnödvändighet ambivalenta inställning hos adeln somförklarar de häftiga kasten i den. Men debatten pågick inte i det oändliga. Slutligen stannade den vid det ena alternativet, och det var sannolikt till sist den ökande marknadshushållningen och det ökande intresset för jorden, somproduktionsförutsättning och som belåningsobjekt, som ledde till segern för ett individualiserat jordägande. Schmcdeman s 874. Schrnedcrnan s 886. Först 1748 stadgades om exekutiv auktion ( se Alniéri 1897 s 88). RAP 1686 s 181. Rädsprotokoll 1686 9 10. Översättning av Swanhielms stenografiska protokoll. RA. Schmedcmun s 1071. - Rådet tänkte sig här tydligen att samma värdering skulle gälla för bördemännen och borgenären; indirekt avvisades alltså tidigare önskemål om en särskild värdering för bördemannens räkning (se t ex diskussionen om Penningbymålet ovan kapitel 5, avsnittet »Bördemän kontra borgenärer»). Konflikten var mte längre mellan bördemän och borgenärer, utan mellan å ena sidan gäldenärer, å andra borgenärer och bördemän.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=