157 det slutna äldre agrarsamhället måste revideras. Den regionala specialisering som var så typisk för den svenska landsbygden under 1700- och 1800-talen tycks ha haft gamla rötter. Vid 1600-talets mitt omtalas t ex vadmalsvävning i Boråstrakten, i Norrland och på Öland, spiksmide bland bergslagsbönderna, skomakeri i Närke och kopparsmide i Småland.'*' Odlingen och förädlingen av lin i Hälsingland tycks ha haft gamla anor. Vid ett ting i Järvsö 1640 anklagades exempelvis en dräng som i några år »drivit landsköp så att han haver köpt lärft och lin och därmed årligen rest upp i Dalarna och det förvänt uti liar och hästskor». Stora kvantiteter lärft och Im hade konfiskerats för honom.■** De många stadsanläggningarna under första hälften av 1600-talet kan till en del ses som ett försök att lägga det florerande landsköpet och lanthantverket under statlig kontroll."-' Även om dessa uppgifter om »binäringar» är intressanta som korrektiv till den traditionella bilden har de knappast någon avgörande betvdelse för frågan här: i hur hög grad avyttrades åkerns och ängens produkter som varor? I ett område, där befolkningen inte förmådde producera sma egna livsmedel utan kompletterade sm försör)nmg med hemslöjd kan det snarare ha funnits en tendens att intc betrakta åkern och ängen som hancfelsvaror. Det finns dock talrika uppgifter om handel med jordbruksprodukter. Karl Bodells bearbetning av längder från ett par mrikes tullanstalter åren kring 1640 visar att de allra flesta hushållen i Närke sålde spannmål.Men uppgifter av denna typ behöver inte nödvändigtvis tolkas som tecken pa utbredd marknadshushållning. Man måste förmodligen alltid räkna med en viss försäljning, som skulle ge kontanter till penningskatter och till inköp av speciella varor, t ex järn. De många och tunga penningskatter som pålades under Gustav II Adolfs regering kan ha drivit på handeln. Under danska kriget 1643—45 klagade t ex landshövdingarna i Småland och Västergötland över att bönderna inte förmåcide betala den extraordinarie räntan, dvs i stort sett de nya penningskatterna. Anledningen var att de mte kunde få någon avsättning för sma varor — smör, talg etc — då gränsen mot Halland var spärrad. Samtidigt kunde de inte heller få tillräckligt med spannmål.'"’ Men denna slags försäljning hade sannolikt inte någon strukturförändrande inverkan. Den kan knappast ha haft en upplösande effekt på traditionella föreställningar om jordegendomens karaktär. Det finns emellertid uppgifter som tyder på en så omfattande handel att den kan ha haft mer djupgående följder. Birgitta Oden frågade, om inte böndernas motstånd mot skattearrendatorsystemet på 1620-talet - enligt vilket kronan mot en kontant penningsumma arrenderade ut rätten att bära upp skatterna momett område - berodde på att de själva önskade handla med sina skattepersedlar och i Sc \\stn)ni /95 5 s 81 i>ch där .intörd litter.mir, Rodcll 1^70 s 14.S (skor). Hälsinj;l.iiid, jär\ SÖ 1640 17 12 s 377 h. '■' Ericsson 1977 s 101, 110. Bodcll 1970 s 157-161. ■*'' (Eli! 19S4 s 706-707,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=