156 vissa områden under åren före 1680, och här bör också bondeståndets begäran om fasta jordpriser vid 1682 års riksdag sättas in.'*^ Mycket är dock oförklarat. Tar man enbart fasta på konflikten bönder—adel borde det ha varit ett adligt önskemål att bördslösen skulle ske till marknadspris. Trots detta slog vårderingslinjen igenom även vid adliga bördsråttsmål i slutet av 1670-talet. Och varför tillämpades inte 1683 års kungliga resolution, som var åtminstone en halv seger för bondeståndet? Striden om skatterätterna ger således bara en mycket begränsad delförklaring till bördeskillingsdiskussionen under 1600-talet.'*'' Intresset måste riktas mot ännu mer generellt verkande faktorer. I ögonen faller då marknadshushållningen och vad som något vagt kan kallas jordens värde. Marknadshushållningen Ju mer penning- och marknadsekonomin griper omkring sig, och ju mer jordens produkter förvandlas till varor, desto starkare måste också frestelsen att betrakta även jorden som en handelsvara bh. Penning- och marknadsekonomin »smittar av sig» och undergräver traditionella föreställningar om )orden och dess rätta värde. Det har varit vanligt att uppfatta det svenska samhället fram till 1700- eller 1800-talet som tämligen slutet och övervägande naturahushållande, som ett samhälle där de enskilda bondehushållen s)älva producerade nästan allt de behövde och där handeln spelade obetydlig roll. Detta har fått förklara varför skatterna i allmänhet var bestämda i naturaprodukter: pga böndernas penningbrist tvangs kronan bära upp skatter i persedelform.■*' En hel del uppgifter tyder emellertid på att den sedvanliga uppfattningen om Jämför här A Malmström I9Ö2 s 38—f3, som betraktar bondeståndets begäran 1682 och dess negativa inställning tdl 1720 års bördsrättsförordning som uttryck främst för ståndets »känsla för familjesamhörighet och släktsammanhallning» (s 38). Malmströms tolkning rimmar emellertid inte särskilt väl med praxis i häradsrätterna i södra och mellersta Sverige under 1600-talets första del, åtminstone i bördeskillingsfragan (denna invändning förutsätter att det inte fanns alltför stor diskrepans mellan häradsnämndernas inställning och bonderiksdagsmännens). Ståndets agerande bade 1682 och 1720 bör kanske snarare ses som resultatet av motsättningen till adeln i speciella situationer, 1682 efter nederlaget i fraga omränteägarens lösningsrätt till skatterätter somsäldes utombörd, 1720 som reflex av böndernas oro över den nva politiska situationen efter enväldets fall, da bl a krav pa återgång av reduktionen restes. 1 det läget bör ståndet ha motsatt sig varje försök till lagstiftning i en så vital fråga. — Däremot innebar 1720 års inskränkning av bördemannagruppen ett brott med tidigare praxis, och möjligen kan bondeståndet ba varit motståndare till detta. Man kan också peka pa att även Svartlösa härad, vars nämnd i ett bördsrättsmål gick emot Sollentunanämnden (se kapitel 5 n 233) och dömde enligt marknadspnsprmcipen, präglades av stark sätenbildnmg (/ A Almquist I:l s 78). ■" Se Otleu 1967 och kritiken där av svnen pa persedeluppbörden som framtvingad av naturahushållning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=