151 som skulle behandlas tog sekreteraren upp landslagens treåriga hävd och frågade om den skulle iakttagas eller »om solo immemorialis pra^scriptio skall gälla, som nu granneligen sker». Något svar på frågan gav dock inte kommissionen, utan menade att urminnes hävd horde vara minst 100 år, och helst obestämd tid.’"* I ett utlåtande från Johan Stiernhöök och två andra jurister 1665 ansågs att landslagens treåriga preskriptionstid - som tydligen inte tillämpades — var obillig mot rätta ägare, en synpunkt som antyder bakgrunden till praxis. I stället föreslog de tre juristerna att säljaren skulle bevisa sin åtkomst och i tveksamma fall ställa borgen.’^ Protokollen från den stora lagkommissionen under Karl XI :s tid är inte särskilt upplysande när det gäller klander och hävd. 1690 års ärvdabalksförslag föreslog två olika preskriptionstider för arvsklander, dels en ettårig (i stället för landslagens treåriga), dels en tjugoårig, tydligen i anslutning till den kungliga förordning 1680, som inskärpt 1629 års. Efter kritik från vissa remissinstanser kom den tjugoåriga fristen att begränsas till det fall, då en arvinge vars vistelseort var okänd tilldelats arvslott.’^ När det gäller rätt ägares klander upprepade jordabalksförslagen 1695-1717 i huvudsak landslagens bestämmelser, dvs tre års hävd, och remissinstanserna reagerade inte. 1723 skedde emellertid en märklig förändring, som stadfästes i 1734 års lag. Bestämmelserna om hävd (utom urminnes hävd) slopades helt i jordabalken. Innebörden härav har vant mycket omstridd, och saken vållade stor osäkerhet under 1700-talet. Enligt en tolkning avsåg lagkommissionen och 1734 års lag att jordinnehav skulle kunna klandras ända till dess urminnes hävd tillstötte. Fm annan tolkning opponerade häremot och ansåg att lagstiftarens mening var att jordinnehav överhuvud ej skulle kunna klandras, sedan fastebrevet utfärdats (med undantag för ägogränstvister). Argumenten för denna senare uppfattning är dels att en förlängning av preskriptionstiderna skulle ha gått stick i stäv med utvecklingen i övrigt vid denna tid, som innebar ökat skydd för jordinnehavaren (bördsrättens begränsning, förkortad tid för arvsklander, slopade specialfrister för omyndiga mfl), dels en annan nvhet i 1723 års jordabalksförslag. På samma gång som den treåriga hävden försvann utsträcktes uppbudstvånget till all slags jord, inte bara till arvejord, vilket landslagen och de tidigare lagförslagen stadgade. En sådan utvidgning var omotiverad ur bördsrättens synpunkt och svårbegriplig, om mte fastebrevets utfärdande inneburit slutpunkten för all slags klandertalan." / /•: Mnif/iiist 1937 s 9S-99, 14s, At^iirderfor Ligforly^ttring s 22 1. I t^lot Barlinds lordabalksförsla^ Iran ca 1670 är laiidslaj;i.'ns trearshävd licit slopad. Förarbetena l66f>-t(yS6 s 170-171. liöiirbetena /\ s 102, lO.V |iistiticbct|ämiij;cii i Kronoberg \ ar kritisk mot t)ii^oarshävdcn, som den ansåg stred mot »andre lagsens rum i dv mal», dvs mot elen föreslagna kortare preskriptionstiden. Även (löta hovrätt invände, medan Svea hovrätt oeh Östergötlands |ustitiebet|änmg inte hade nagra anmärkningar, hndast dessa tvra remissvar finns bewirade (/örarl>ete>ia VI! s SI, 102). Kitylenstierna 1917 argumenterar s 209-214 för den senare ständpunkten. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=