149 Betydelsen av 1720 cårs bördsrättsförordning Enligt landslagen hade innehavaren av jord ett tämligen starkt skydd mot krav från bördemän, rätta ägare och outlösta arvingar. Någon stor skillnad mellan bördsrättsanspråk och annat klander gjorde inte lagen. Bördemännens talan upphörde vid stadfästelsen av köpet, men redan tre år senare var innehavaren säker mot övriga anspråk. I praktiken var förhållandena annorlunda. Medan landslagens bestämmelser om fristen vid bördsklander i stort sett följdes, dvs rätten vanligen upphörde vid köpets stadfästelse på tinget, var outlösta arvingar eller rätta ägare svårare att avfärda. Som vi sett godkändes även mycket gamla anspråk. Ibland togs ungefär hundra år gamla krav upp till allvarlig behandling vid domstolarna, och gränsen för lång tids hävd, dvs den besittningstid som skyddade innehavaren av jorden låg vid flera årtionden. Jordbesittaren var således inte särskilt säker under 1500- och 1600-talen; i föregående kapitel visades hur olika slags klander och lösningsrätter gav upphov till högst oklara och flytande besittningsförhållanden. Äganderätten till jord kan beskrivas som ett nollsummespel. Ju starkare rättigheter bördemän och outlösta arvingar hade, desto svagare hade innehavaren. Ett stärkande av det individuella jordägandet måste således ga över en förkortning av klanderfristerna och ett försvagande av bördsrätten. De bägge betydelserna av ordet »börd» stod i konflikt med varandra. »Bördemannen» - säljaren hade andra intressen än »bördemannen» — klandraren. Det kan på detta stadium 1 framställningen vara lämpligt att reservera ordet bördsrätt för den rätt en säljares släktingar gjorde anspråk på enligt jordabalken, och kalla den andra för »arvsrätt» eller, med tvekan, »äganderätt». Det är fullt klart att bördsrätten försvagades allvarligt från 1680-talet, då »köpeskillingslmjen» segrade. Visserligen gick inte utvecklingen entydigt åt ett håll. 1683 års resolution ombördeskillingen pekade i annan riktning—men tycks inte ha efterlevts - och 1689 års brev utvidgade bördemannagruppen (men upphävdes väsentligen av en prejudicerande domi Svea hovrätt 1697). Kursen var dock i huvudsak klar. I lagkommissionens överläggningar framgick klart en strävan att begränsa bördsrätten och stärka äganderätten/arvsrätten. Slutpunkten var 1720 års bördsrättsförordning, som radikalt inskränkte bördemannaskaran - vilket var ett klart brott med förutvarande praxis — och satte bördeskillingen lika med köpeskillingen, vilket definitivt gjorde slut på en mångårig osäkerhet. Kvar fanns en i högsta grad snöpt bördsrätt. Också ur släktskapsuppfattningens synvinkel är 1720 års förordning intressant. Om bördemannagruppen före 1720 kan beskrivas som en kognatisk härstamningsgrupp, kan den efter 1720 karakteriseras som en släktkrets. Att bördsrätten var obegränsad i rakt nedstigande eller uppstigande led (i det senare fallet med reservation för regeln »fädernes fränder fäderne») saknade naturligtvis större praktisk betydelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=