147 tid, och meningarna har varit delade. De flesta tycks dock vara böjda att anta att de ansatser till preskription som landskapslagarna innehöll spelade ringa praktisk roll.’^ 1 så tall bör den tidens tvister ha vant av ungefär samma art som 1500- och 1600-talens, dvs utomordentligt gamla anspråk från rätta ägare och outlösta arvingar kan ha förts fram, och någon nämnvärd möjlighet för innehavaren av jord att skydda sig med hjälp av hävdbestämmelser fanns sannolikt inte. Hur kunde man då överhuvud slita sådana tvister, och hur gjorde man jordägandet meningsfullt i detta bilaterala släktskapssystem? Också här kan kanske en jämförelse med amharafolket vara belysande. Där spelade parternas geografiska närhet till den omtvistade jorden och deras lokalpolitiska inflytande en avgörande roll. Något liknande tycks ha förekommit under svensk medeltid. Enligt landskapslagarna hade parterna i jordtvister med sig hela uppbåd av edgärdesmän till tinget, och det år troligt att målen mte så mycket avgjordes på grundval av de sakförhållanden som redovisades utan genom graden av lokalt stöd som parterna kunde mobilisera. Det finns ingenting i denna redogörelse som motsäger tanken att det medeltida svenska samhället var ett kognatiskt linjesamhälle. Omvi inte längre, som i kapitel 2, begränsar oss till en funktionell analys av landskapslagarnas föreskrifter omarv och bördsrått, utan spekulerar över bördsrättens förhistoria ger detta ännu ett förklaringsalternativ. Den är då inte en rest av en patrilinear ätts ursprungliga gemensamma jordegendom, inte heller en uppfinning riktad mot kyrkan, utan en del av ett tidigare, odifferentierat bördsbegrepp, där »börd» då sammanfattar anspråk av skiftande styrka, som ättlingarna till en person ställer på jordegendom, somdenne en gång innehaft. De embryc^nala hävdbestämmelserna i vissa landskapslagar, mer utvecklade i landslagarna, kan ses som försök att göra detta bördsbegrepp hanterligt och ge ökad mening åt jordägandet, och de speciella bördsrättsbestämmelserna i medeltidslagarna som försök att skilja på »bördens» olika element och att redan tidigt - flera århundraden före 1720 års förordning — beskära dess allra yvigaste grenar. Det ligger i sakens natur att det här rör sig omett mycket hypotetiskt resonemang av samma typ som Holmbäcks omett ursprungligt patrilineärt ättsamhälle eller Bolins om bördsrätten som en sen uppfinning. Landskaps- och landslagarna eller medeltidsaristokratins arvspraxis ger mte något stöd för uppfattningen - men vi har inte heller för denna period några källor av samma typ som 1500- och 1600-talens domböcker. Om man bortser från den karakteristiska dubbelbetydelsen av ordet »börd», som finns även i senmedeltida diplom, så är det enbart ett rimlighetsargument som kan anföras till stöd för uppfattningen. Den här skisserade utvecklingsgången förefaller något med sannolik än antaS.i lios Kiivlc>nticr?hi I')I7 s 158-160, XouUin^ IS77 s 2\-12, Scrlac/uus IS<S4 s 151-152, 168 (i liuvudsak). Annorlund.i lios \ordströr>! I!440 s 690 n 36. Den k.itolsk.T kvrk.in <>nsk.idc intör.i cn hdt .inn.in processordning i d\lik.i ni.il. Bl .i sknilc v.irjc vittne lörhrir.ts i enrum etter .ivl.tgd \ ittnesed. Baath l‘40^ s 158.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=