146 Först bör det kanske sägas, att frågor omhävd och klander hör till de besvärligaste i jordrättens historia. Anda från landskapslagarna och fram till och med 1734 års lag är bestämmelserna oklara och svårtolkade, och de jurister som behandlat ämnet har kommit till radikalt olika slutsatser. Praxis är i det närmaste outforskad. Med detta sagt skall intresset nu riktas mot landskapslagarnas bestämmelser. Vilket skydd hade en köpare mot rätt ägares klander? Upplandslagen föreskrev, liksomsenare landslagen, att jord som man köpt eller bytt till sig och haft oklandrad i tre år hade ingen våld att tala på (utomutrikes vistande, omyndiga och jungfrur, för vilka klandertiden förlängdes). Liknande bestämmelser fanns i Södermannalagen och Hälsingelagen samt i ett tillägg till Västgötalagarna. I övrigt saknade landskapslagarna generella bestämmelser av denna typ.'^ Hur skyddad var en jordinnehavare mot krav från outlösta arvingar? I de fall landskapslagarna innehåller bestämmelser om tvister mellan personer, sombägge påstår jord vara deras arvejord, saknas föreskrifter om preskriptionstid, med undantag för ett tillägg till yngre Västgötalagen.'"* Det processuella förfarandet vid tvister av denna typ var normalt att vardera parten medförde ett antal edgärdesmän till tinget och utsåg skiljemän som skulle »utleta sanningen» eller avgöra vilken parts edgärdesmän som först skulle svärja ed.'"’ Landskapslagarnas regler omdessa tvister är i högsta grad formella; inget sägs omvad som gav större rätt till den omstridda jorden. Sammanfattningsvis innehöll bara några av lagarna preskriptionstider, och detta var enbart fallet vid rätt ägares klander, inte vid talan från missnöjda arvingar. I detta avseende är det en klar skillnad mot landslagarna, som i bägge fallen föreskrev treåriga frister. En del författare har tagit förhållandet mellan de bägge västgötalagarna och mellan-landskaps- och landslagar som belägg för en utveckling, enligt vilken landskapslagarna ursprungligen helt saknade preskriptionsbestämmelser, men att sådana efterhand införts under inflytande av kanonisk rätt.'^ Vad kan den treåriga hävden i vissa landskapslagar ha betytt i praktiken? Som vi tidigare sett spelade under 1500- och 1600-talen landslagens motsvarande bestämmelser ingen roll i praxis. Rättshistorikerna har diskuterat, om lika hårda krav på bl a god tro och formellt laga fång ställdes även under landskapslagarnas " Se UL JB 9:4, MFLI. JB 25, Kr l.L JB 18, SodmL JB 9:2, HL BB 16. Östgöt,\lagen hade specialbestämmelser vid krav tran omvndig eller hustru, vars )ord sålts utan tillstånd. 1 dessa tall skulle talan väckas inom tre ar efter m\ ndighetsdagen eller den säljande mannens död (Ö^L JB 21:1, GB 14:2). Västgötalagarna saknade preskriptionsbestämmelser, endast de sk Lydekini excerpter, dvs tillägg som förts in i en laghandskrift, föreskrev treårig preskriptionstid {Vgl /// 112). F.n säregen bestämmelse i yngre västgötalagens »additamenta» gjorde ej lagfarna köp lagliga efter tre är {Vgl Add 11:7). Där stadgas tre ars preskriptionstid {Vg! Add 1 1:1,2). Se t ex UL JB 19 och Södml. JB 1. Se t ex Kuylcusticrna 19/7 s 157-158, 162.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=