145 Utmärkande för bilateral släktskap är att — nå^ot tillspetsat - alla är släkt med alla. Det är klart att om sådana släkter uppträder som jordägare, måste varje persons rättigheter bli så diffusa att de hotar att bli meningslösa. Ktt praktiskt taget obegränsat antal människor kan göra anspråk gällande till varje jord genomatt hävda att de är ättlingar till en tidigare innehavare, oeh varje person kan göra anspråk på nästan vilken )ord som helst. För att egendomsrättigheterna skall bli meningsfulla måste de begränsas på något sätt. Bland amharafolket beskars rättigheterna av flera olika faktorer. Ett visst lokalpolitiskt inflytande oeh någorlunda geografisk närhet till den omtvistade jorden krävdes, i annat fall var det praktiskt omöjligt att driva en process i domstolen. Det var också nödvändigt att de åberopade släktskapsförbindelserna var någorlunda aktuella, dvs ju fler led det var mellan jordpretendenten och den förfader- eller moder på vars innehav av jorden han stödde sitt krav, desto svårare blev det att vinna gehör för kravet.'’ I ljuset av detta framstår kanske inte längre bestämmelserna om hävd och klander som juridiska spetsfundigheter av ringa praktiskt intresse, vilket möjligen utredningarna i föregående kapitel kan ha givit intrvck av, utan somcentrala för förståelsen av jordegendomsbegreppet. Förekom hävd kunde den skära av anspråk från klandrare och göra hela systemet någorlunda hanterligt. Fåävd och klander i landslagen och i 1500- och 1600-talens domstolspraxis har reefan studerats; nu kan det vara på sm plats att gå bakåt i tiden till landskapslagarna. En återblick på landskapslagarnas jordegendomssystem Diskussionen om ättsamhället avbröts i förtid i kapitel 2, utan att någon klar ståndpunkt togs. Tanken på ätten som en patrilineär släkt avvisades, men det fanns inget i det där förda resonemanget somdirekt motsade »1700-talsuppfattningen», enligt vilken vikingatidens och den äldre medeltidens odalbonde var en individuell jordägare, medan bördsrätten var ett senare tillskott, riktat mot katolska kyrkan, och ett komplement till förbudet att testamentera arvejord. Uttrvcker man denna uppfattning med socialantropologiska termer, rörde det sig om en släktkrets. Men antag att vi i stället har att göra med kognatiska härstammngsgrupper - vilka åtgärder vidtogs då för att ge någon säkerhet åt jordbesittaren? ett li,irstamninj;ss\ stcni. När scdv.rn.in uppkommit h.ir mte j;.ttt .itt .iv^ör.i, mun 1720 v.ir lustiticdeput.iiionen kritisk mot den och tdreslog att »ini;en kan börda annat, än det som verkligen varit dess fädernes eller miidernes |ord, tomt eller gard». 1 riddarhiisets debatt invändes, att kärleken mellan brrider \ ar sa stark, att man btirde ta biirda sm brorsons gods, tast fadern köjst det, och efter mitering godttig adeln detta (se utdragen i I rönta» IH4b bil s S, 13-14). 1720 ars ftirordning innehaller inget uttryckligt om bördsrätt i sadan jtird, men genom bördemannagruppens begränsning kom företeelsen under alla (smständigheter att fa ringa praktisk betvdelse. Hohen 1973 s 2,3-24. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=