139 dades ända från senmedeltiden och somsyftade till att förhindra uppkomsten av smådelar i skattehemman tycks inte ha efterlevts i någon större utsträckning, åtminstone inte utanför Uppland. Först 1684 års plakat mot hemmansklyvning förefaller ha fått någon betydelse. Svårigheten att »klippa av» gamla anspråk av olika slag kunde ge upphov till ytterst osäkra och svävande besittningsförhållanden, då flera parter ställde krav på en och samma jord. I vissa härader kunde ungefär var fjärde registrerad försäljning leda till tvister, där bördsrättsklander anfördes, medan i andra områden sådana tvister var sällsynta. Bördsrättens princip, att en säljares släktingar hade rätt att lösa in arvejord, godtogs utan tvekan av alla domstolar, vilket är värt att lägga märke till, eftersom praxis i andra avseenden ofta avvek från lagen, exempelvis ifråga om hävd. Bördsklander tycks dock ha behandlats annorlunda än övriga typer av klander. Lagfarten spelade här en helt annan roll och synes praktiskt taget ha omöjliggjort senare krav från bördemännen. En lucka i köparens besittningsskydd var dock specialfnsterna för omyndiga eller utrikes vistande bördemän. Hur dessa frister skulle tillämpas var emellertid omstritt i domstolarna. Även mycket avlägsna släktingar till säljaren - åtminstone i åttonde led från honom— kunde uppträda som bördemän. I vissa frågor rörande bördemannagruppens omfattning rådde dock stor osäkerhet, exempelvis när det gällde vilka somhade bördsrätt i jord som genom bakarv lämnat en släkt. Under 1600-talet var landslagens föreskrift om säljarens skyldighet att bjuda upp arvejord till bördemännen endast en tom formalitet, om den alls efterlevdes. Ett köpeavtal, som ställde säljarens släktingar inför fullbordat faktum, hade redan träffats när affären kungjordes. Möjligen följde man lagen något bättre under 1500-talet, men också då föregick troligen ofta en överenskommelse mellan säljare och köpare det officiella uppbudet. Allt detta ledde till att landslagens stadganden omvärdering för att fastställa det pris en bördemän skulle betala vid lösen utsattes för stora påfrestningar — i praktiken föregrep köpeavtalet en vårdering. I Göta- och Svealands häradsrätter tycks man också i allmänhet ha identifierat bördeskillingen med köpesumman under 1600-talets första hälft. I Norrland förekom däremot värdering eller prissättning i anslutning till de jordtaxor som fanns i byarna. Vid bördslösen av frälsejord skedde inte värdering, utan köparen fick sina pengar åter. Hur förhållandena var under århundradet dessförinnan är svårare att avgöra; i vissa fall tycks en koppling ha skett mellan bördeskilling och jordtaxa. Bl a försökte lagmansrätten i Uppland i slutet av 1500-talet att knyta an till de jordtaxor som då fanns i landskapet. Ofta fick dock bördemännen betala köpeskillingen vid inlösen av jord. På 1670-talet tycks en reaktion ha inträffat och försök gjordes att införa värdering även utanför Norrland. Efter några år upphörde dock detta, och 1683 års kungliga resolution om mätismanna ordom, dvs värdering, vid bördslösen tvcks mte ha fått avsedd effekt. Det är här instruktivt att )ämföra med 1684 års plakat mot hemmansklyvnmg, som tycks ha tillämpats i hela sin stränghet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=