138 för detta fanns inte, och det kunde faktiskt inträffa att domstolar godkände klander från en bördeman som själv tagit emot en vängåva från köparen. Vängåvan är en svårtolkad företeelse. Kanske är det egentligen inte särskilt nödvändigt att försöka förklara dess ursprung; den socialantropologiska litteraturen visar övertygande vilken central roll gåvan och gåvoutbytet intar hos »primitiva» eller »traditionella» folk."^° Kanske bör problemet formuleras om så: vilken uppgift (eller vilka uppgifter) hade vängåvan vid jordköp under den här behandlade perioden? I viss mån kan den ha fungerat som ett medel att anpassa taxebestämda jordpriser till något slags marknadsläge, men bara en liten del av alla kända fall kan förklaras på det sättet. Det finns en rad klara exempel på att vängåvan användes som ett inslag vid förlikningen i tvistemål eller betalades för att undvika framtida bördsrättsprocesser, något som betydde att inte bara jorden, utan även bördsrätten förvandlades till en handelsvara, och att släktingars anspråk på arvejord »kapitaliserades» och fick ett marknadsvärde. Men inte heller detta ger en heltäckande förklaring. Mycket ofta betalas vängåvan till säliaren. Detta sker även i områden som saknar fasta jordpriser, varför »prisindividualiseringsaspekten» knappast kan ha haft betydelse. Vid sidan om sina andra uppgifter var vängåvan tydligen en närmast symbolisk gåva till säljaren - en »äreskänk» - som inte hade någon praktisk innebörd och några reella effekter. Att Samuel Äkerhielm 1718 betalade en äreskänk till säljaren av Margretelunds gård hindrade inte att han blev indragen i en bördsrättsprocess. Sammanfattning Den undersökning av domböcker som presenterats här utgör ett grovmaskigt nät. Många lokala särdrag och förändringar över tiden kan ha passerat utan att ha fångats av det. Vissa huvudresultat framstår dock som klara och säkerställda.’^' Det ganska starka skydd som landslagen gav innehavare av jord var tämligen illusoriskt. Lagfarten och lagens treåriga preskriptionstid saknade större betvdelse vid alla andra anspråk än bördstalan, och mycket gamla krav, somhärrörde kanske hundra år tillbaka i tiden, kunde tas upp till allvarlig prövning i domstolarna. Detta var speciellt hotande för en jordägare, eftersom det tycks ha varit vanligt att outlösta arvslotter under mycket lång tid - ofta flera generationer — fanns kvar i hemmanen. Därigenom kunde personer göra anspråk på jord, som en avlägsen förfader- eller moder en gång innehaft. De stadgar som utfårDet klassiska arbetet är Afauis 1972. Efterhand böriade genomgången av domböcker töl|a »den avtagande avkastningens lag», dvs utvidgningar av undersökningen tenderade att ge ringa utbvte i form av ny kunskap. Detta är en iakttagelse som ger stöd at påståendet om klara och säkerställda resultat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=