137 Vängåvans användning som mellangift vid jordbyte kan möjligen kopplas med denna förebyggande funktion.Somtidigare påpekades kunde inte byten bördsklandras. Men om inte bytet gick jämnt ut förlorade den ena partens bördemän en del av sin rättighet och vängåvan skulle då kunna uppfattas som en ersättning härför. J F. Almquist uppmärksammade Bolmyrafallet i Vendels dombok och drog slutsatsen att vängåvan, utöver sin uppgift att individualisera taxebestämda hemmanspriser, också tjänade som kompensation för att en bördemän avstod från sin bördsrätt. Han såg krav på vängåva som en form av utpressning.'^^ Gerhard Hafström ställde i polemik mot Almquist in vängåvan i ett större sammanhang. Han pekade på att den inte bara förekomvid fastighetsköp, utan att landskapslagarna nämnde den »vid de rättshandlingar, vilka närmast beröra ätterna, nämligen äktenskaps ingående, förlikning efter kvinnans kränkning, överlåtelse av bördsjord samt förlikning efter mandråp». Hafströms slutsats blev att vängåvan »med visshet återgår till det fornnordiska ättesamhället». Med tiden komvängåvan att förvandlas till symbolen för fred och vänskap mellan två individer. Den fick »en mångfald med dess ursprungliga och egentliga natur mer eller mindre besläktade uppgifter». I fråga omvängåvans funktionvid fastighetsköp kom dock Hafström till samma slutsats som Almquist, nämligen att den var en ersättning till en bördemän somavstod från att klandra. I domböcker från häraderna i Värend under 1600-talet fann Hafström talrika exempel på att vängåvan kopplades samman med löften från bördemännen att inte bördstala.'^^ Vad somgör en sådan tolkning problematisk är att vängåvor emellanåt utgick även vid transaktioner mellan syskonr^^ Naturligtvis är det möjligt, att säljaren hade bröstarvingar, och att gåvan skulle förebygga bördsrättsanspråk från dessa. Någon ersättning i allmänhet för att jorden gick ur släkten, vilket Hafströmhävdade, var dock inte vängåvan. Antagandet att dess uppgift var att förhindra bördsanspråk förutsätter i sin tur ett hjälpantagande, nämligen att säljaren genom att ta emot gåvan skulle ha haft makt att hindra bördemän från att klandra (eller närmare bördemän från att utestänga fjärmare). Något lagligt stöd systr.ir t()r att äc skulle stadfästa ett köpeavtal som deras döde far träffat och DD 894 (1484), där vänj;äva betalas för att säljarens dotter efter faderns död skall fullfölja affären. - En blantfad funktion har vängavan i SD 2596 (1419): bördemännen, st>m är bror tdl säljaren, klagar över att köparen betalat mindre än jorden är värd och far själv en »bättring». Den normala kritiken i bördsrättsmäl var att köparen betalade nicr än jorden var värd. Se t ex UDB VIII s 39:6, 82:7, Savolax s 73-74, 78 och Teitt s 177. J E Almquist I94J. s 43. Hafström 1951 s 137-183. Se t ex DD 96/ (1348), i’DR I s 22, UDB /\ s 9, 31, 84, UDB VI// s 81:4, 103:2, 111:9, Sollentuna 1628 HT s 416 v, 1629 ST s 422 h. Vängäva kunde även ges dä säljarens mag var köpare (t ex UDB V s 46:3, Kalland 1633 7/1 1, Uvered) eller dä jorden köptes av syskonbarn (Källand 1638 30/ 4, Sunträlje). Jttrdtaxa nämns inte i nägot av dessa fall. Se Svea hovrätt mal 20, där lagmansrätten avslar klander från en bördemän därför att denne tagit emot en silversked fran köparen, men härads- och hovrätt godtar det. samman
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=