136 skapsgåva eller förlikning. Här är alltså vängåvan knuten till bördsrätten, och detta samband finns i åtskilliga fall. Vid ett tillfälle avslog exempelvis lagmansrätten i Uppland krav från ett par bördemän att få lösa jord efter taxa, och dessa avstod då från klandret mot »en vängåva för deras bördabud».*'’*^ Denna funktion hos vängåvan uttrycks klart i ett salubrev från Dalarna 1504, som berättar att köparen förutom pengar och järn till säljaren betalt en mark penningar till en hustru Ingerd »till kärleks gåva så det skulle inte efter tal vara eller komma av skylda eller oskvlda vänner eller fränder»."^° Också i många andra fall betalades vängåva i syfte att förhindra framtida klander, som i Långhundra 1584, då ett par män fick tre marker för sin »bördsrätt till Olbyle», utöver vad säljaren erhöll.'^' På detta sätt förvandlades bördsrätten till en handelsvara. Ett ganska ohöljt exempel ger Marks dombok från 1758 - alltså en något senare tidpunkt - där det finns ett brev, enligt vilket C F Hierta till en handelsman Kimgreen säljer sin »bördsrätt till frälsehemmanet Haby . . . alldeles, så att jag somnärmaste bördeman håller honom fri för all börd vidare å bemälte hemman, och avstår mm process med bemälte h. handelsman mot en summa av etthundradefemtio daler silvermynt kontant».Här nämns inte ordet »vängåva», men de hundrafemtio dalerna hade samma uppgift som i de tidigare behandlade tvisterna. Draget av utpressning framgår tydligt, och det är alldeles klart att bördsrättens ställning i det allmänna medvetandet inte stärktes av att den utnyttjades på detta sätt. Vängåvor förekom också vid andra slags jordtvister. Vid ett ting i Hälsingland påstod en man, att hans far aldrig fått full betalning för jord han sålt. Svaranden, dvs innehavaren av jorden, tillbakavisade detta, men eftersom käranden »så lång väg gått hade, och därpå intet brev upprättat var, skulle han ställa honom tillfreds med en liten vängåva och så giva honomsitt köpebrev».’^^ Språket är oklart — dock inte värre än normalt i domböckerna - men innehållet är tydligt: svarandens ställning var osäker, han kunde mte visa något fastebrev på köpet (»intet brev») och gick därför in på förlikning. Mot fick han köpebrev av klandraren. Samma funktion hade vängåvan vid en tvist i Olme 1634. Krav på ersättning för outlöst arvslott avvisades visserligen med motiveringen att innehavaren skaffat sig långlig hävd (över 50 år) på jorden, men han gav ändå av »en god vilja och för desto bättre och tryggare samvete» 100 )ärn i vängåva till klandraren.’^"* liten vängåva» »en UDB VIII s 19:5, även s 34:12, 41:4, 30:10 mfl. Se även Kålland 1632 28/5 (Sk.utegd Slädene). DD I9J. UDB \’ s 104:23, 1 10:5. Se också Njurunda 1658:1 1, där köparen utöver 120 daler kopparmvnt betalar »för deras bördsrätt till barnen 15 riksdaler», och ATjb s 158 (1475), där bordeman mot betalning avstar fran sm rätt att bördsklandra. Marks häradsrätt A 1 a:34, s 493. GLA. Hälsingland 1638 11 12 (bärila och Högdal s 420 v-h). Ö/we s 70-71. Se Kålland 1632 28 5 (Ägarden), dåren köpare betalar silverskedar till tre aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=