135 fast taxa kunde inte avspegla hemmanens individuella värde och Almquist menar, att vängåvan då var ett »medel, som begagnades i syfte att uppmjuka de ytterst på grundval av den gamla Upplandslagen gällande reglerna om köpeskillingens beräkning vid bördslösen av jord».’^^ I vissa fall kan ett sådant samband konstateras i domböckerna. I Långhundra förekom 1579-92 en köpeskilling enligt jordtaxa i åtta av de ca trettio transaktionerna. Vid tre av tfessa betalades även en vängåva utöver den taxeenliga köpeskillingen (reservationer för protokollföringens fullständighet måste naturligtVIS göras). I några fall kan alltså vängåva ha fungerat som ett sätt att kringgå det taxeenliga priset. Lagmansrätten i Uppland förde 1586 en utförlig diskussion om priset vid lösen av syskonlotter. Domarna i Torstuna och Simtuna härader frågade om jord, som skulle lösas av syskon och släktingar emellan efter »det man efter landsens sed kallar silvtalet» skulle betalas »efter öre och örtug, som nu i landet gängse är, eller ock där skulle något ökas uppå myntet i örtugtalet», d V s omjordtaxan skulle höjas med hänsyn till myntförsämringen. Lagmansrätten fann, att eftersom det nuvarande myntet var mycket olikt det som fanns på den tiden lagen senast förnyades borde jorden inte betalas med det mynt somnu gick i landet utan jordtaxan borde fördubblas, så att tvåmarksörtugen betalades med fyra mark etc. Därutöver skulle »en skälig och tillbörlig vängåva» ges, om släkten krävde högre ersättning än enligt taxan och hemmanet var värt mera än andra hemman däromkring. Vängåvan fick emellertid högst uppgå till en fjärdedel av köpeskillingen. Lagmansrätten fann det dock bäst omsämjan mellan syskonen kunde vara sådan, att jorden inte »dyrkades».*'’^ Här förklarades alltså uttryckligen vängåvan vara ett tillägg till det taxebestämda priset, och liknande uppgift hade den på andra håll i Uppland och troligen även i Finland under 1500-talet. Detta ger dock inte en fullständig bild av vängåvans uppgift. I de flesta fall av vängåva i Långhundra nämndes mte jordtaxa och omvänt. Likaså förekom vängåvan långt utanför Uppland, i områden som saknade jordtaxa. Den figurerade i ett annat bestämt sammanhang. 1621 lät en man bjuda upp hemmanet Bolmyra i Vendel, som han köpt av en ryttare och dennes bägge systrar. Säljarna hade förutom köpeskillingen fått en spann vete i stille. Vid trecfje uppbudet gav köparen dessutom »Thomas i Grytebo i stille eller vänskapsgåvor en treggie lod silversked efter han är i börden». Tretton år senare förekom åter affären i domboken. Köparen berättade att hustru Malin i Grytebo, som var »bördig på hemmanet som hennes s/alig/ fader hade bortsålt, begärde något för börcisrätten, då lovacie han giva henne ett ungt sto i förlikning».*'’^ Någon egentlig bördsrättstvist förekomaldrig här; köparen undvek detta genomatt betala stille, vänUDB VIII s 192, först tryckt i Satulstrdm 1927 s 47 n 1. Almquist hiinvis.tr i sin uppsats till detta uttalande. UDB \’ s 46:3, 39:2, 60:1, Tcitt s 71, 1 32 (där pirdtaxa visserligen e| nämns men där det tritligen ända, att döma av priset antalet [ordenheter, rör sig om sädan). i!PB I s 36, 43, 123. 2S7 257 25S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=