133 att pantens värde svarade mot lanesumman - sannolikt krävde ofta borgenären en större säkerhet. För att inte utmätningen av panten och borgenärens övertagande av den skulle få alldeles orimliga konsekvenser, måste då någon slags värdering ske. Här pekade Johan Stiernhöök på ett intressant förhållande, nämligen att det enligt lagen fanns två typer av värdering. Den ena gjorde häradsnämnden då en pant mätts ut och skulle överlämnas till borgenären; enligt tingmålabalken skulle jorden värderas »som de tolv säga dyrast värd vara». Stiernhöök menade att ett sådant förfarande var gynnsamt för gäldenären; värderingen blev »den högsta möjliga», och skulden täcktes av en relativt liten mängd jordegendom. Den andra typen av värdering var den som skedde då jord såldes mellan »medlemmar av en och samma ätt» — dvs »syskonköp» och väl också priser enligt jordtaxa och antagligen även efter värdering enligt jordabalkens bestämmelser om bördslösen.’’’^ I förlängningen av dessa bägge värderingstyper låg då möjligheten, att borgenären först övertog panten antingen emot det värde somöverenskommits i pantbrevet eller efter den, för honom tydligen ganska ogynnsamma värderingen av häradsnämnden, och att han sedan tvangs avstå panten till en bördeman, som då fick lösa in den efter lägre värdering. Denna eventualitet var självfallet inte lockande för en borgenär, och det var sådana önskemål från bördemäns sida somStiernhöök skarpt kritiserade.'"*^ Det är fullt klart att bördemän i 1600-talets praxis normalt inte tilläts lösa in panter efter det för dem gynnsammaste alternativet. Detta var fullt analogt med förfarandet när jord såldes, då bördeskillingen identifierades med köpeskillingen. Men det är också klart att det under 1600-talets senare del restes krav på en ändring av praxis, här likaväl som då jord försåldes. Det hävdades då att borgenärer gav för stora län mot säkerhet i jord, och att de därför själva borde få stå risken att förlora en del av lånebeloppet då bördemän löste in panter. I Penningbyprocessen 1653, där Brita Kurck ville lösa in godset efter värdering frågade hon i en inlaga till rådet varför den ursprunglige långivaren »tagit panten för så hög summa. Ty vad nöd bringade honom att taga mindre pant? eller vi / =varför/ lät han icke panten först mätas? och där hans försträckning hade varit så stor, vi äskade han ock icke större försäkring?»Då fick mte käranden gehör för sitt krav, men i slutet av 1670-talet accepterade Svea hovrätt i åtminstone ett utslag att borgenären inte skulle få ut hela pantsedelns belopp. Också här vann alltså den linje framgång somville pressa ned priserna på jord och göra arvejorden till ett slags reservat för bördemännen, oberört av marknaStiernhöök {1672)1981 s 182. Enligt TB 27 värder.ides jord av tolv man (allt.sä i praktiken nämnden), enligt JB 7 av häradshövding samt Ivra man, tvä utsedda av vardera parten. Stiernhöök {1672)1981 s 182. Ur »Didiictio caus.r ...» i akten Kurek . . Eleming, i revisionsakter Ih.S.ä sept-etkt. Justitierevisionen. RA. Se ovan mal l.ä, n 228, även mål l.S, n 229 (referentens vttrande). Eallet fran Kalland 1632 (ovan n 186) tycks ha varit extraordinärt, åtminstone i tlenna del av landet. 248 :47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=