132 utan kort därefter återgår Svea hovrätt till praxis från 1600-talets första del, dvs marknadspriset godkänns som bördeskilling, och uppfattningen segrar i Karl XI:s lagkommission och i 1690-talets förslag till ny jordabalk. Bördemän kontra borgenärer Den föregående framställningen har på sina ställen visat, att det inte bara var vid försäljning av arv'ejord sombördemännens lösningspris diskuterades, utan även då pantsatt jord skulle övergå till borgenären men en bördemän önskade förhindra detta. Förhållandena vid belåning av jord är praktiskt taget outforskade, liksom överhuvud det äldre svenska kreditväsendet, och naturligtvis faller en utredning härav utanför ramen för denna undersökning.'"*' De följande reflexionerna om bördemännens och borgenärernas krav måste därför betraktas sommycket preliminära. Hur skulle bördemän lösa in pantsatt jord? Enligt landslagen var det mte någon större principiell skillnad mot bördslösen av jord som var till salu. I bägge fallen skulle värdering ske; vid försäljning av sex män, tre utsedda av vardera säljaren och bördemannen, medan vid pantsättning jorden skulle värderas av häradshövdingen och fyra män, två från vardera sidan, och sedan belånas enligt denna värdering. Hade lagen följts skulle alltså jorden redan ha varit värderad då panten förföll, och någon konflikt mellan borgenären och bördemannen hade aldrig behövt uppstå. Hade inte bördemannen löst in jorden för värderingsbeloppet/lånesumman, skulle borgenären ha övertagit den. Problemet var att lagen inte följdes. Det finns en rad uttalanden somklart visar att jord under 1600-talet inte värderades vid pantsättningen.Det finns också skäl att fråga sig om man inte gått ifrån lagens bud betydligt tidigare; åtminstone tyder ett par diplom från 1300-talets senare del på det.'"*^ När en gäldenär inte kunde fullgöra sina förpliktelser mot borgenären, var det alltså en icke värderad pant som förföll. Inte heller hade man, somvid köp, en köpeskdlmg att gå efter, och exekutiva auktioner tvcks inte ha förekommit.’'*'* I viss mån kan man kanske säga att själva pantsättningen innebar en överenskommelse mellan låntagare- och givare ompantens värde, och ofta tycks helt enkelt panten ha tillfallit antingen borgenären eller en bördemän, omdenne ersatte borgenären med det förfallna lånebeloppet. Det var dock långtifrån säkert En svensk motsvarighet till Fenger-Luäcwig Petersen 19S3, som behandlar den danska adelns skuldsättning ur rätts- och socialhistorisk synvinkel, saknas tyvärr. Mest givande i den svenska litteraturen är Jägerskiöld 1967, särskilt s 185-187. Se ovan om Penningbvmålet (n 205), Jägerskiöld 1967 s 185-187, Stiernhöök (1672)1981 s 181. Det enda påträffade undantaget från 1600-talets första hälft är från Kalland 1632 (ovan n 186). Einligt dem skulle panten värderas om den förföll. DS .\:I70 (1372), DD646 (1384). Sådana tillkom troligen först på 1700-talet, och en förordning i ämnet utfärdades 1748 {Ålmen 7^97 s 88). :4i :-*3 344
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=