131 Även en häradsrätt, nämligen Kållands i Skaraborgs län, har studerats under några år efter 1683. Det framgår direkt av domboken, att resolutionen på allmogens besvär tillkännagavs vid vintertinget 1683."^^ Det kungliga ställningstagandet måste följaktligen ha varit känt i häradet. Hur förhöll det sig med bördeskillingen? I ett mål krävde bördemannen att få lösa in jord efter mätismanna ordom— så till vida tycks 1683 års resolution ha haft effekt. Men ett närmare studiumav målet visar, att detta var ett alternativt, antagligen inte särskilt allvarligt menat krav, för samtidigt förklarade bördemannen, att hon »inte kunde obligeras hemmanet för högre att inbörda» än köparen givit och »köpebrevet till 320 dsm utvisar» - onekligen en modest begäran. Häradsrätten tog aldrig ställning i prisfrågan utan avvisade bördsklandret, då det väckts för sent. I de övriga fall där bördeskillingen omnämns är saken klar. I ett satte en man in 100 daler silvermynt i rätten för att lösa in jord, somhans faster sålt och förklarade sig samtidigt beredd att deponera så mycket som köparen kunde bevisa sig ha givit för jorden.I ett annat mål gällde tvisten just omhela köpeskillingen deponerats inom föreskriven tid. Bördemannen gick vägen från häradsrätt över lagmansrätt till hovrätten men förlorade, och när fastebrev omsider utfärdades konstaterade häradsrätten, att bördemannen »intra fatalia intet gjort något reellt klander med fulla penningars deposition i råttan tid».^^^ Termen reellt klander förekom vid flera tillfällen; endast om pengar motsvarande köpeskillingen satts in betraktades bördsklandret som reellt. Utvecklingen åren runt 1680 visar en del intressanta och i viss mån överraskande drag. Under 1670-talets sista år inträffar en reaktion mot marknadsprissättningen, och i en rad domar slår värderingsprincipen igenom. Reaktionen är tydligt synlig i Svea hovrätt, men starka sympatier finns också i bl a Upplands lagmansrätt och vissa uppländska och västmanländska häradsrätter. Vad som händer dessa år tycks erinra om den uppländska lagmansrättens försök hundra år tidigare att knyta bördeskillingen till de fasta jordpriserna i landskapet. Den nya hn)en godtas också i högsta mstans, och den kungliga resolutionen på allmogens besvär 1683 kan ses som reaktionens definitiva seger. Men — och detta är det mest överraskande — resolutionen tycks inte ha haft någe^n effekt. 237 240 KalUitul VT 1683. K.illand 1688 VT § 10. K.ållan(.i 1691 HT § 3. K.ålland 1688 VT uppbud pa Brvnet, 1688 HT d:o, 1689 HT § 13, 1691 VT § 24. Sc t ex Kålland 1688 ST § 35, dä vid fastebrevs utfärdande det konstateras att uppbuden försiggätt utan att »något realt klander» anförts, 1691 VT uppbud Erikstorp, då muntligt klander utan penningars presenterande endast annoteras, och 1686 ST (St Skattegd Torpa), då bördsklander avslås »efter det intet var realt». 1683 HT (Marbogd Kedum) tvistas om dc myntsorter bördemannen depitnerat överensstämmer med köpeskillingens. 1685 HT § 33 klandrar bördemannen med köpeskillingens insättande och lar lasta 1686 VT (Sörbv). — Inget mål i Njurunda belyser bördeskillingsfrågan efter 1683. 237 240
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=