130 raskande nog motsäger en undersökning av domstolsmaterialet en sådan tolkning. Det första bördsrättsmålet i hovrätten efter resolutionen avdömdes i oktober 1683. Underrätterna hade behandlat målet 1682, dvs före resolutionen, och kommit till olika utslag. Häradsrätten hade underkänt bördstalan, eftersominte fulla lösensumman »emot hemmanets värde efter köpebrevet» hade deponerats, medan Upplands lagmansrätt med Carolus Lundius somordförande dömde enligt värderingslinjen och hänvisade köpare till »sin man», dvs säljaren, för resterande belopp. Hovrätten fann däremot, att »hela köpesumman» ej deponerats och stadfäste därför häradsrättens dom.“^“ Senare samma höst ändrade hovrätten ånyo en dom från lagmansrätten i Uppland. Det var det mål mellan en bonde och underståthållaren i Stockholm, som först dömts av Sollentuna häradsrätt men somåterförvisats till första instans. Den extraordinarie domaren och häradsnämnden från Svartlösa tog en helt annan ställning än vad kollegorna i Sollentuna gjort, och fann att bördemannen ej enligt »praxis sig stödjandes på klara lagen av det 2 kapitlet jordabalken stadslagen» så många penningar deponerat somköparen givit, och bördstalan avslogs därför. Lagmansrätten prövade däremot »rättvist och efter Sveriges uttryckliga landslag tillbörligt» att bördemannen löste jorden efter mätismanna ordom. Hovrättens referent, A C Silversparre, stödde lagmansrätten: enligt landslagen var inte bördemannen skyldig att deponera så mycket som en utomstående bjudit, och han hade i detta mål klandrat realiter, dvs med pengar »till så stort kvantum som öreslandet ordinarie i börd på den orten plägar värderas». Hovrätten gick emellertid emot sin referent och fastställde Svartlösa häradsrätts dom.^^' Detta mål visar tydligt, hur omstridd frågan ombördeskillingen var även efter 1683 års resolution. Olika instanser kom till olika slutsatser och stödde sig på olika lagar, landslagen respektive stadslagen. Både bördemannen och hovrättens referent hänvisade även till »landsens sed och bruk å den orten, när jord löses i börd». Också inomhovrätten var meningarna delade och referenten såg sig föranlåten att komma med en ovanligt lång plädering. Ungefär trettio år senare, 1711 och 1712, var Svea hovrätt klar i frågan. I ett mål fastställdes lagmansrättens dom, enligt vilken köparen skulle avstå jorden »emot köpeskillingens erläggande». I ett annat mål var själva tvistepunkten, som hade lett till att saken överklagats till lagmans- och hovrätt, om »vid köpeskillingens deponerande» något var av bördemannen »försummat eller eftersatt, som honom dess bördestalan kan stridig göra eller icke».“'^ Köpeskillingens deponerande var således förutsättningen för bördsklandret. Svea hovrätt mål 25. Svea hovrätt mål 26. ■''' 1684 dömde hovrätten i ett mål, där bördeskdhngsfrågan berördes. 1 detta godtogs bördsklander, då bördemannen satt in så många penningar som köparen lagt ut tor gården (Svea hovrätt mal 27). Svea hovrätt mål 31, 33. Ett tredje bördsrättsmål under den studerade perioden (mal 32) är föga ägnat att belvsa principfrågorna och berör inte priset. — I en bördsrättstvist, avdömd i Svea hovrätt 1697 (mål 30), deponerade bördemannen köpeskillingsbcloppet i riksbanken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=