120 bördemannen inför två vittnen skulle erbjuda köparen pengarna. Vägrade denne att ta emot dem, fick bördemannen deponera dem i rätten. En mycket skarpare bild av tillvägagångssättet ger Kållands domböcker från 1630-talet. Antalet bördsrättsmål i häradet var ovanligt stort och man kan urskilja en klar praxis. Köpeavtal hade träffats innan bördemännen underrättats genom uppbud; när de sedan klandrade hade en värdering redan skett - genom marknaden. Rätten dömde då bördemannen till jorden mot att han gav köparen den erlagda köpeskillingen åter: vill bördemannen »sin broders )ord igenlösa då give Magnus /=köparen/ sina penningar igen».”^’ I ett annat mål fick köparen »bruka jorden till dess han får sina penningar igen», i ett tredje blev bördemannen »förelagd samma utgivna värd och penningar igenlägga», man kommit så långt från lagens bokstav, att säljaren inte ens nämndes i målen; de var uteslutande affärer mellan klandrare och köpare.'*^"* Systemet kunde tydligen få till följd, att bördemannen avstod från att fullfölja sin talan »efter honom föll för svårt att återlösa jord för så stor summa». Det finns bara ett enda exempel från Kålland på »värderingstänkande». Elias Svensson hade pantsatt )ord till en hustru Elin. Ravel och Jon Svenssöner - far- eller morbröder till Elias - hade löst in panten för 120 daler. Elin krävde panten åter, eftersom hon lånat Elias mer pengar, varpå Ravel ochJon svarade, att »samme Elias var en slösare» och belånade »samma jord mer än som hon något sinne värd var» och domstolen accepterade detta: eftersom Elins man »mera utgivet haver som jorden värd är på deras fördärv att de jorden icke skulle förmå återlösa» fickJon och Ravel behålla jorden, och Elin hänvisades till sin fångesman, dvs Elias. Å andra sidan avvisades i ett annat pantärende en bördeman, som ville »få jorden i börd igen för mindre penningar» än hans släkting pantsatt den för, »vilket rätten intet kunde tillåta, utan där han icke samma penningar innan Eriksmässo, då skola de hava makt den behålla eller sälja vem de vilja».Tvdligen var det bara i ett extremt fall som Kållands häradsrätt avvek från sin principiella uppfattning, att bördeskillingen skulle vara lika med köpeskillingen eller lånesumman. Förhållandena tycks ha varit likadana i nordöstra Uppland 1638. Bördemannen skulle ge köparen »sina utlagda persedlar igen» eller tillställa honom »samma slags mynt och så gott silver som han skäligen bevisa kan sig utgivit hava». I de hälsingländska domböckerna från tiden omkring 1640 möter något helt annat. När Nils Pedersson i Ange dömdes närmast till att lösa en jordlott som Öland I s 81-82. Kålland 1634 9/6 (Skattegd Silleberg). Se även 1633 2/10 (Sk.utegd Öna) och 1634 9'6 (Skattegd Skog). Kalland 1634 23/10 (Tranum), 1636 17/2 (Drängegd Uvcred). 163,3 14 10 (Ortomten) blev bördemannen »tillsagd att ater lösa samma jord för utestående värd och penningar». Se t ex Kålland 1635 14 10 (Bergsgd Uvered). 1635 20/8 (Gategd Mellby). Kålland 1633 7/11 (Uvereds gd). 1 detta mål sägs dock inte uttryckligen att bördeskilling =köpeskilling. Klandrarens reaktion tyder pä att han tänkt sig en lägre löseskilling. Kålland 1632 28/5 (Smetofta). Dombokens redogörelse är något dunkel. Kålland 1636 17/2 (Drängegd Uvered). Som svnes saknas ett verb. UDR IV s 43, 45, 126. 143. 181 18.t Ibland hade 185 186 188 184 1S6 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=