118 jord», eller i uppfattningen, att jord var en speciellt värdefull formav egendom, som inte borde förminskas? Ett mål i Vendels dombok ger stöd åt det första alternativet. I det skildras, hur en man kallades av släkten för att frälsa ett »fädernas hemman» från skattfall. Mannen hade sedan bott där och i hela sin livstid väl hävdat och »ompyntat» hemmanet, vilket anfördes som argument, när en släkting klandrade hans sons innehav.'^’ Detta är dock det enda mål i domböcker från lägre instanser och rörande skattejord, som tyder på någon slags känslomässig bindning till ett visst hemman. I och för sig behöver inte avsaknaden av sådana uppgifter i domböckerna vara utslagsgivande; rättegångsprotokollen är vanligen knappa och torftiga. Det finns emellertid andra omständigheter som direkt talar för det andra alternativet. Redan s)älva lagtexten tyder på det. Somtidigare påpekats, innehöll inte medeltidslagarna några bestämmelser, som syftade till att slå vakt om cn viss jordegendom. Någon skillnad mellan gammal och ny arvejord förekominte i lagen, inte heller gick det att bördsklandra byte av jord. Talan skulle i sådana fall skjutas upp till en eventuell försäljning av den tillbytta jorden. Som tidigare visats, utsträcktes denna bestämmelse till att gälla sådan försäljning av arvejord, där annan jord inköpts för pengarna. Vid många mål rörande kameral lösen bestämdes ersättningen åt den utlöste delägaren. I åtskilliga fall sades det klart, att kompensation i första hand skulle utgå i annan jord, och blott omsådan ej kunde skaffas, i pengar.' Detta kunde tomvara fallet vid bördsrättstvister. I ett mål i Långhundra 1545 förlorade den oskylde köparen, men han dömdes mte att återlämna den köpta lorden till bördemannen utan att ge »så mycken jord igen», dvs att lämna annan jord.' '' I en tvist i Uppland 1579 begärde bördemannen inte att få igen den sålda arvejorden utan önskade ersättning i ett annat, namngivet hemman.De refererade utslagen ger knappast stöd åt tanken, att »arve)ord» avsåg en viss, gammal släkt)ord utan antyder snarare att det syftade på en viss mängd jord, vilken som helst. Detta är en viktig skillnad mot den norska »odelsretten», som har stora likheter med bördsrätten men som just avser jord, som måste ha varit i släktens ägo under en viss tidsperiod (vars längd skiftat under historiens lopp). UDB I s 84-85. Se ovan n 129. - Detta ändrades uttryckligen i 1720 ars bördsrättslörordning § ,5; »Säl|er man sin ärvda jord . . . och köper sedan annat slikt i stället ... i bördesmäl äger den förste säl)arens bördemän ingen rätt till dess sedermera tillköpte egendom». Omdetta skall uppfattas som ett tecken på ökad känsla för arvejorden är oklart; troligare är nog att ändringen skall ses som ett utslag av den allmänna strävan att begränsa bördsrätten. ULR s 31-32, 64, 72, 79-80, UDB II s 88:3. UDB VII s 7:2. Pa kort sikt skulle köparen ge bördemannen avrad för jorden. UDB // s 51:1. I praktiken gällde denna tvist (sommöjligen snarare rörde försäljning av outlösta arvslotter än bördsrätt) inte den salda arvejorden utan ett helt annat hemman, som käranden ville at men som svaranden inte ville avsta från, eftersom han behövde dess goda äng ( s 54). - 1 Sollentuna 1618 HT§ 2 döms en person som sålt jord han inte ägde att ersätta köparen med »ett så gott hemman annorstädes», mte med den mottagna köpeskillingen. I7.t 1^4 U5 rf,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=