112 och ge lösenrätten till säljarens närmaste arvinge, trots att denne ej hörde till den släkt varifrån jorden kommit. Också det kungliga brev från 1689, enligt vilket närmaste arvinge även var närmaste bördeman komatt tolkas som att arvs- och bördsrättens utsträckning borde vara lika. Men 1697 återgick Svea hovrätt till praxis från tiden före 1651. Bakgrunden var att Johan Casimir Fleming sålt fäderneärvd )ord tdl sin mor, Sigrid Gyllenstierna, och sin styvfar, Johan Jakob Hastfer. Säljarens farbror, Lars Fleming, bördsklandrade. Hastfer genmälde att Sigrid Gyllenstierna som sin sons närmaste arvinge också var närmaste bördeman enligt jordabalkens sjätte kapitel »och efter kungl prejudikat och reskripter». Han förklarade vidare, att enligt naturens lag bördsrätt och arvsrätt var lika. Ståndpunkten hade stöd i nästan halvsekellång praxis. Hovrätten tillbakavisade emellertid i domen eftertryckligt denna uppfattning. Jordabalkens andra kapitel, som stadgade att fädernejord skulle uppbjudas till fädernefränder och omvänt, blev meningslöst omdet bröts av regeln att närmaste arvinge även var närmaste bördeman. Lagbestämmelsen hade ej avskaffats genom någon »allmän kunglig förordning», eftersom brevet av år 1689 gällde hel annan casum». Beträffande tidigare kungliga domar förklarade sig hovrätten inte vara kunnig »om de skäl och omständigheter, varuppå samma prejudikatum sig grundar» - onekligen en respektlös inställning. Hovrätten förklarade tvärtemot Hastfer, att arvsrätt och bördsrätt var »tvenne uti lagen särskilte considererade ting» och dömde jorden till Lars Fleming. Märkligt nog gick hovrätten här emot samma års jordabalksförslag, men föregrep 1720 års bördsrättsförordning.'^'* »en »Villkorlig släktskap» I domstolarna kunde ibland förekomma en sorts resonemang om »villkorlig släktskap». I ett mål i Uppland 1579 mellan en kvinnas fränder och den man som övertagit hennes jord mot att ge henne sytning, undantag, segrade den senare, dels med motiveringen att bördemännen ej velat ge kvinnan svtning, dels att innehavaren av jorden var »något skyld, dock långt i släktene».'^’’ På samma sätt vann en man, vars innehav av jord klandrades av bördemän, med hänvisning till flera skäl, bl a »efter han något var där bördig till».'"*^ När två män sålde jord i Skattegården på Kållandsö hembjöd de den till »nästa frändom», somdock inte löste in den. Köparen förklarades då av domstolen vara »rätt börd därtill efter kusin till Soops barn med Anna Gyllenstierna (död 1625). Soops barn får endast rätt att lösa de gårdar som säljaren ärvt frän fädernet, inte dem han fätt via sitt möderne. Se härom kapitel 4, avsnittet »Bördemannagruppen». Redogörelsen för mälet enligt Svea hovrätt mäl 30. Referatet bvgger pä den ovanligt utförliga domen; akten är utgallrad. Det kungliga brevet av 1689 förklaras gälla tvist mellan syster och brorsbarn om rätten till bördslösen. - Domen åberopades som prejudikat i Margretelundsprocessen. UDB II s 9:6. UDB II s 39:4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=