109 det fallet uppträdde som rätta ägare. Sönerna träffade sedan en »förening» med köparen och sålde honom återstoden. Skillnaden mellan arve- och avlingejord tycks ha varit klar för domstolarna. Gåvor och testamenten i arvejord underkändes, medan de godtogs i avlingejord. Ibland påpekades uttryckligen, att ägaren hade full dispositionsfrihet över sitt avlinge.’’*^ Ytterligare ljus över skillnaden mellan arve- och avlingejord kastar ett par rättsfall, det ena från 1490-talets Uppland, det andra från Svea hovrätt 1673. I dem avvisades bördsklander mot försäljningar, därför att säljaren köpt annan jord för pengarna eller bytt till sig jord.'’*^ Den nyförvärvade jorden fick alltså - i full överensstämmelse med lagen - arvejords karaktär, och bördsklander kunde väckas först när den såldes. 127 Bördsrätt, arvsrätt och släktskap var bördcmäri? I domböckerna förekommer en hel rad olika termer för att ange bördemännen. Det meddelas, att jord hembjudits »nästom frändom» eller bjudits »släktomen» till lösen eller »bördemannom i händer» men att ingen förmått »ättlösa» den. Vid Långhundra häradsrätt förklarades 1545 jord försåld med alla säljarens »vänners fränders råd ja och samtycke», medan sexton år senare jord i samma härad avvttrades med säljarens »nästa bördemäns samtycke» och vid ett tredje tillfälle gavs lagfart »för alle släkten», d v s med dess samtycke.''' På motsvarande sätt förklarades ibland, att »alla släktingarna» inte godkänt en försäljning utan att jorden kommit olagligt »ut av ättene».''' Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Terminologin var starkt skiftande men ingenting tyder på, att man lade in någon saklig skillnad mellan de olika orden. »Släkt», »ätt», »fränder» och »arvingar» användes helt synonvmt med »bördemän», ofta i en och samma dombok.'” Östra sill, 124, 128. - Omvänt j;älläe det inte alltid, att bördsklander i arvejord godkändes: 1 Njurunda 1677 VT:8 och 1677 HT;2 avsläs talan, därför att huvuddelen av den omtvistade jorden var avlinge i säljarens hand, och återstoden ansägs för liten för att bilda en egen brukningsenhet, dvs kameral Kisen var starkare än bördsrätten. 'Hälsingland 1638 5/12 (Järvsö s417h — 418v), Åland s 97, 106 (avslag), Hälsingland 1638 14/ 3 (Delsbo s 395 h), Källand 1685 ST § 31, N/urunda 1671:11 (gåva av avlinge tillåts). Ett enda fall har påträffats (Hälsingland, Järvsö 1638 5 12) dä gåva av »var tionde penning» av arvejord godtas, troligen med stöd av UL kvrkobalken 14. LJl.R s 62—63, Svea hovrätt mal 8. UDB I! s 97:1, VDB V s 100:4, VDB Vill s 21:6, 41:4. UPB VII s 5:9, 130:8, 119:20. UDB II s 86:2, UI.R s 29-30. Hur »släkten» används svnonvmt med arvingar framgar av Öland Ils 89-90. Nagra i släkten har klandrat en försäljning för att få betalt för sina outlösta arvslotter. När detta är klart utlovas köparen stadfästelse av »släkten». Vilka 1.^0 127 1 u 132 1 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=