108 Det är kanske alltför vågat att på grundval av dessa mål försöka dra några slutsatser om en utveckling, men möjligen kan man spåra ett allt större motstånd mot att riva upp fastebrev. I 1720 års bördsrättsförordning slopades också, som tidigare nämnts, de speciella fristerna. Trots att lagfart i vissa fall kunde brytas och att i andra fall hävden spelade en roll i bördsrätttvister är det således fullt klart att stadfästelsen av köpet hade stor betydelse. Detta var ett särdrag för bördsklander; när annat klander avvisades spelade stadfästelsen en högst underordnad roll och i stället sköts lång tids hävd i förgrunden. Det var följaktligen lättare att skaffa sig skydd mot bördemän än mot andra klandrare. För 1500- och 1600-talsdomare fanns det här tydligen en skillnad mellan bördsrätt och arvsrätt. Detta visades - om än med något annan gränsdragning än i de här återgivna fallen - då Svea hovrätt 1673 behandlade ett mål om bättre rätt till en stenhus. Innehavaren ansåg, att eftersom han i 36 år suttit oklandrad i egendomen, hade han förskaffat sig hävd på den och vissa av hovrättens ledamöter höll med honom och hänvisade till Gustav II Adolfs resolution av år 1629 om tjugoårig preskriptionstid. Olof Bärling, som ungefär samtidigt skrev ett förslag till ny jordabalk, ansåg emellertid att det var ett misstag att tillämpa tjugoårsfristen i detta fall, och att detta var att blanda samman bördsrätt med arvsrätt. Tjugo års tid kunde gälla bördslösen men icke arvsrätt — alltså rätt ägares klander eller outlösta arvslotter - där endast urminnes hävd kunde komma emellan. Hovrätten ålade också innehavaren att visa laga fång till stenhuset.'"^ Detta mål är visserligen inte fullt jämförbart med de föregående men visar hur bördstalan skildes från annat klander. Avlingejord Ett annat skäl att avvisa bördsklander var att den omtvistade jorden inte var säljarens arvejord. När Lars Larsson på Hästeberget i Järvsö sålde halva sitt torp till »en annan finne» bjöd hans far »gammal Lars Larsson bemäld» efter det. Men »emedan bemälte torp var Lars Larssons /=sonens/ avlingegods» dömde rätten, att köparen skulle behålla det.'^^ En utförlig diskussion av avlingejorden finns i Östra härads dombok. En man vid namn Sven hade köpt Snuggarp av Mats för silver och pengar, men Mats’ söner lät bära samma silver tillbaka och ville inte hålla köpet. »Då frågades Mats huru han haver fått samma gård, då sade han, att han och hans hustru hava honomköpt utav en främmande ätt, och efter ’gran’ rannsakning kunde de gode män för rätten sutto icke annat döma utan att Sven skall behålla två parter i Snuggarps gård, efter Mats hade samma gård med sin hustru avlat, som jordabalken utvisar i det 9 kap.» Enligt det angivna lagstället hade den som avlat jord »våld göra av henne / =jorden/ vad han vill, giva eller sälja och sälja vemhan vill somhan gitter dyrast». Två tredjedelar av Snuggarp var Mats’ avlinge, somej kunde bördas av hans söner men den tredje delen var hans döda hustrus giftorättsjord, och den hade ärvts av sönerna, som i Jägerskiölti 1967 s 155. Hälsingkind 1638 18 6 (l.jusdal mtl socknar s 406 v).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=