107 Omen bördeman vid köpet och stadfästelsen var utrikes, omyndig eller ogift kvinna och därigenom var förhindrad att bördsklandra hade han (eller om det var en kvinna, hennes make) enligt landslagen rätt att väcka bördstalan under ett år efter hemkomsten, mvndighetsdagen eller giftermålet. I dessa fall synes lagen ha räknat med att fastebrev kunde rivas upp. Om nu domstolarna i normalfall brukade avvisa bördsklander efter stadfästelsen av köp, hur förhöll de sig då i dessa specialfall? I de få mål som är tillämpliga tycks praxis ha varit vacklande. I Uppland godtogs 1595 bördsklander mot ett köp som lagfarits fem år tidigare, och i Vendel miste 1622 en köpare sin jord tre år efter sista uppbudet.'Sollentuna häradsrätt var däremot osäkrare i ett dylikt fall 1631: »så alldenstund på be"^ hemman fanns vara häradsdom ågivet, kunde därför denna sak nu här vid häradsting icke upptagen varda utan sköts under lagmannen».I Njurunda ålades 1633 en ogift kvinnas förmyndare att lösa jord i börd, i annat fall skulle köparen få behålla den — dvs specialbestämmelserna om frister sattes ur spel.'*’ Ett par mål i Svea hovrätt nästan ett halvsekel senare visar tydligt osäkerheten. I det ena, somavdömdes 1678, hade en häradsrätt och lagmansrätten i Västmanland avslagit bördsklander, eftersom jorden »för så många år sedan är vorden lagföljd». Hovrättens referent, Gyllenanckar, föreslog att underrätternas domar skulle fastställas och utvecklade argumenten: visserligen hade en omyndig rätt att väcka bördstalan efter myndighetsdagen, men detta borde endast gälla vid inlösen av pantjord. Omlaga köp och åkommen fasta kunde brytas efter femton år skulle den »som justo titulo något possiderar» lida största skada. Den omyndige borde i stället tilltala sin förmyndare för försummelse. Hovrätten dömde i enlighet med referentens förslag.'*’ Det andra målet, somavgjordes ett år senare, kom från lagmansrätten i Uppland, som i likhet med häradsrätten medgivit bördslösen sju år efter lagfarten. Köparen, sommistat jorden, pekade i en inlaga till hovrätten på de konsekvenser domen hade för äganderätten: omen bördeman skulle ha sådan rätt vore ingen »säker och rolig uti sm possession, emedan näppeligen någon familj gives, uti vilken icke en sådan övermaga och omyndig funnes». Referenten i detta mål, Schiittelheim, hade en annan uppfattning än sin kollega i föregående och ansåg att bördslösen borde tillåtas, men hovrätten fann att omomvndiga på detta sätt hade rätt att klandra »så skulle det bliva enomallt för svårt till att handla någon fast egendom, och kunde då ingen sitta uti någon säkerhet omdet en köpte». Landslagens bestämmelser kunde endast anses tillämpliga vid återlösen av pantsatt jord, i annat fall vore »både laga fasta och uppbud fåfänga».'*■* VDB III s lSt>-IS7. LUIB I s 25, 44. V emlcls dombok noter.ir oi när st.idfästclson skedde. ’’ Sollentun.i 1631 \’T s 428 v-h. 1633:13. Sve.i hovrätt m.tl 16. Svea hovratt mal 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=