106 jord lagligen såld och tingsskött är», och det är ett exempel som skulle kunna mångfaldigas.”'* Att hemmanet varit öde eller nästan öde - och därmed rätteligen som skattevrak borde tdlhört kronan — när en oskyld övertog det, spelade i ett par mål ungefär samma roll som stadfästelsen i andra; mot bördemännen anfördes, att de tidigare inte brytt sig om jorden.' ” Men också hävd kunde spela viss roll vid bördsklander. I Rogsta i Hälsingland förlorade 1638 en bördeman därför att det omstridda hemmanet hade »gått man emellan över 30 år» - d V s en hänvisning till lång tids hävd, detta trots att köpet lagfarits utan något klander från bördemännens sida, vilket borde ha varit ett tillräckligt domskäl.'"’ 1586 avvisade lagmansrätten i Uppland bördsklander med hänvisning till att talan väckts för sent, »ty allt det man haver oklandrat i 3 år, och är laga fång åkommet haver ingen våld åtala» — vilket var riktigt vad gäller »rätt ägares» klander men inte hacie någon tillämpning vid bördsrättstvister."^ I några få fall tycks enbart hävd ha givit skydd mot bördemän. I Olme avslogs således bördsklander mot ett köp som inte stadfästs med motiveringen att köpet i elva år stått okvalt av »allom släktom, arvingombördamannom», och i Njurunda gav 1688 en tjugoåttaårig hävd skydd mot bördsklander av ett köp, somaldrig lagfarits.''" Finns det några exempel på att bördsklander bröt lagfart? Några tveksamma fall går att finna. I Vendel fick 1639 bördemän rätt att lösa in ett hemman; skedde intedetta skulle köparens arvingar få behålla det »emedan det är tillförene lagbjudet och lagståndet». Här tyder formuleringen på att fristen för bördsklander enligt landslagen gått ut.”^ Kålland 1633 12/2 (Boberg). Se även ULR s 26. 64—65, UDR II s 42; 1,46:4, Kålland 16,S3 VT § 35, Svea hovrättmål 23, där klandraren förlorar i alla instanser, ATjb s 270—272, DD 276. Ofta papekade domstolarna när de dömde till återgång att jorden inte var tingsskött. UDB Ils 39:4, UDB VIII s 41:4 (där klandraren dock får ekonomisk ersättning av innehavaren). 116 Hälsingland 1638 24'9 s 38 v. Som ytterligare argument anfördes att bönderna i socknen »gärna önska, att där någon skulle komma uppå, som kunde göra kronan och socknen där rätt utav». - I UDB VIII s 189:6 anförs 44 års hävd som argument före ett dombrev. UDB VIII s 103:2. "" Ölmc s 65. Se också Sjuruyida 1688 HT:14. 1 \jnruuda 1671:4 godkänns ett köp som giorts »för en långlig tid sedan, med vin och vittnen» mot bördsklander. Vid ett par tillfällen hänvisas - felaktigt — I bördsrättsmål till landslagens treåriga preskriptionstid, som dä Upplands lagmansrätt avvisar bördsklander därfiir att talan väckts för sent, »tv allt det man haver oklandrat i 3 är och är laga fang åkommet haver ingen våld åtala» {UDB VIII s 103:2), eller dä häradsrätten på Öland godkänner bördsklander bl a därför att den oskylde köparen, som ej fätt lagfart, inte hade tre års oklandrad hävd {Öland I s 82-83). UDB / s 148 (Granbv i Björklinge). Enligt en dom 1586, som rörde Enånger i Hälsingland {UDB III s 134-136) avstod köparen »med en god vil|a» en del av den köpta jorden till en bördeman, trots att denna »bort tala därpå förrän 3 år ute hade varit och dompågiven». Innan förlikningen träffades hade köparen som försvar mot klandret anfört att han hade tre ars hävd. Eallet är dock inte alldeles klart; möjligen kunde klandraren även stödia sig på bestämmelserna om kameral lösen. Den omtvistade )orden sades nämligen ligga »henne väl till läge». - Några fall i de undersökta domböckerna, där bördsklander tveks brvta lagfart, är sannolikt mte några bördemal utan kameral lösen {UDB III s 125-126, 166-167) eller klander rörande outlösta arvslotter, som lörsalts {Öland II s 89-90). 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=