102 överenskommelse mellan parterna föregått det officiella tillkännagivandet av jordhandeln. Oavsett vemsombjöd upp jorden kan man fråga sig, hur effektivt ur publicitetssynpunkt förfarandet var. Åtminstone var en bedömare från 1650-talet, Gustaf Rosenhane, kritisk mot uppbuden och ansåg dem verkningslösa. Han återgav klagomål om domare i Uppland: uppbuden skedde »mussitando, så att ingen mer hörer än de, som allramest stå vid tingsbordet» och »ofta tralatitie och i ett sådant ilande så att hemmanens namn intet fullkomligen uttryckes». Anledningen till dessa missförhållanden ansåg han vara giriga domare som underlättade jordköp därför att de hade några riksdaler för varje fastebrev - Rosenhane var en varm anhängare av bördsrätten. Som botemedel rekommenderade han obligatoriskt hembud före uppbuden. En reservation måste göras, när frågan om offentliggörandet av jordhandel diskuteras: domböckerna ger inte upplysningar omeventuella hembud till släktingar. Naturligtvis kan det tänkas, att en del av de köpare, som under 1600talet bjöd upp jord, var släktingar som erbjudits jorden av säljaren. Det skulle i så fall ha varit en utveckling mot ett effektivare bördsrättsinstitut, som självfallet inte kan uteslutas. Men det förefaller trots allt mindre sannolikt, att släktskap mellan köparen och säljaren i sådana fall aldrig skulle ha framskymtat i domböckerna. I Svea hovrätt bjöds aldrig jord upp, men målen kan någon gång ge upplysningar om praxis. Om inte det lagstadgade förfarandet helt negligerades, bjöds jorden upp efter det att köpet slutits. Det normala vid bördsrättsprocesser i hovrätten var att bördemannen uppträdde som kärande och köparen som svarande, men i ett fall då bördemannen stämde säljaren försvarade sig dennas ombud med hänvisning till påstådd praxis: »att först sluta och ingå köp, förfärdiga brevet, låtat av säljaren och vittnena underskrivas, förr än uppbudet på tinget sker, det veta alla vara allmänt bruk i vårt kära fädernesland och är icke av min principal först begynt».Ett bördsrättsmål i hovrätten från slutet av 1670-talet ger 1 förbigående en intressant uppgift. Köparen försvarade sig bl a genom att påpeka, att bördsklandrarens avlidne man hade varit köpvittne och skrivit under köpebrevet. Därmed skulle han ha samtyckt till köpet. Köparen förklarade: »det är ock en allmän praxis, att man till sin säkerhet gemenligen söker förmå säljarens närmaste bördemän till att verifiera köpebrevet, och när man det erhållit, gör man sig ingen fruktan för deras klander». 100 103 ICO Se bilaga 3 om törhallandena i Vendel. Från andra områden kan följande exempel redovisas: Berg s 13, 32 (två fall), Alatid s 4, 92, Sollentuna 1616 ST § 5, 1628 ST s 415 v. I Njurumia bjuder köparen upp jorden under hela 1600-talet, se t ex 1618:7, 1630:5, 1642:1 8, 1681 HT: 15, 1698 VT: 18. I Kållands härad 1683-1692 b|uds lorden genomgående upp köparen »till handa». Enligt ett memorial, tryckt i \1c\cr I8H8 s 202-204, ocb skrivet 1654 eller 1655, vilket framgår av en jämförelse mellan s 202 och s 58. Svea hovrätt mål 3 (akten fol 30 B). Svea hovrätt mål 15 (akten fol 7). \zy
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=