101 dock knappast; i allmänhet går det att finna undantag. Påfallande är emellertid den svaga ställning innehavaren faktiskt hade — detta till skillnad från vad landslagen stadgade. Det var egentligen bara urminnes hävd på en tillräckligt stor hemmansdel som gav honom något riktigt säkert skydd, varken lagfart, arvsskifte eller lagens treåriga preskriptionstid var tillräckliga. I vad mån det sker någon utveckling över tiden är svårt att avgöra. Möjligen — men detta är osäkert — kan man spåra en ökad betydelse för lagfarten och en förkortningav preskriptionstiderna under 1600-talets lopp. Men det är i så fall inte någon entydig utveckling, utan gäller endast i förhållande till »rätta ägare» och outlösta arvingar. Däremot innebar det sena 1600-talet ett kraftigt försvagande av innehavarens säkerhet mot krav på inlösen av små brukningsdelar i hemman eller avsöndrade agor. En hel rad intressenter konkurrerade således om jorden. Men en viktig grupp har inte behandlats hittdls. Det är bördemännen. Börcisrättsmålen Vem bjöd upp jorden? En fråga i 1600-talets debatt ombördsrätten var formerna för tillkännagivandet av en försäljning av arvejord. Landslagen lade skyldigheten på säljaren, som skulle fullgöra den genomatt tre gånger bjuda upp jorden på tinget. Förfarandet ansågs ineffektivt, och krav restes på hembud, d v s en skyldighet för säljaren att direkt erbjuda jorden åt åtminstone de närmaste släktingarna (se kap 4). Samtidigt förekom påståenden om att praxis inte följde lagen; så uppgav t ex Enk Lindskiöld 1688 att det länge varit brukligt att köparen bjöd upp. Vad ger domböckerna för besked i denna fråga? Ofta är de tämligen intetsägande, eftersom notiser om från fasta) antingen saknas helt eller är mycket knapphändiga. Till de få användbara hör 1500-talsdomboken från Långhundra härad i Uppland. Där är det genomgående säljaren som bjuder upp på tinget, som vid en transaktion år 1551, då Ola Månsson i Ledinge i januari bjöd upp sin gård »sin släkt till att lösa strax bjöd Erik i Näs i Frösunda socken bördabud på samma hemman». I maj samma år gav Ola Erik »lyst och fast» på sitt hemman, dvs köpet lagfors.Men i åtskilliga fall är det klart, att det redan fanns en köpare. 1600-talets häradsdomböcker visar, att sedvanan då klart avvek från lagen. Mycket ofta bjöd köparen upp jorden, och om så inte var fallet, hade ändå en uppbud (till skillnad VDB VII s 49:6, 54:3. Samm.i .ir bjöd t cx cn m.in i L.lnj;hutidra upp sin jord och bekände samtidigt, att en köpare givit honom 13 mark {UDB \’II s 32:6), Redan under 1400-talet kunde det tydligen förkomma, att köparen bjöd upp (L/I.R s 26, UDB VIII s 43:6, där köpet bör ha skett ca är 1300).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=