100 riksdag. Tidigare hade ståndet dragit sig för att föra fram kravet; 1654 avrådde t ex lantmarskalken från att yrka något sådant i besvären, eftersom detta skulle kunna leda till »disaffection mellan ständerna», och vid följande riksdag var frågan åter uppe till diskussion på riddarhuset men böcker ger vid handen, att de adliga önskemålen under 1650-talet var ett försök till kodifiering av en praxis somuppstått. Som Eibert Ernby visat gav Svea hovrätt 1643 ägaren av räntan från ett frälseskattehemman i Oppunda härad i Södermanland rätt att lösa in skatterätten till hemmanet vid försäljning utom börd.^^ Året dessförinnan hade en man vid namn Lars Andersson Hök bjudit upp ett hemman i Vendel. Fru Christina Sigrid Bielke på Örby lät genom sitt ombud bjuda på det »emedan Hennes nåd tillkommer årliga skatten efter bytesbrevet» och enligt »adliga privilegier» var närmast att lösa. Köparen förklarade sig ha tillfrågat hennes nåd före köpet och målet sköts upp. Senare på året fick köparen tred)e uppbud utan att lösningsanspråk väcktes igen.^^ fick falla.Studiet av domHävd, klander och konkurrerande lösningsrätter Sammanfattningsvis fanns det en hel rad intressenter, som konkurrerade om rätten till jord. Det var innehavaren, somstödde sig på fastebrev, arvsskifte eller hävd. Det var outlösta arvingar, som kunde härleda sina anspråk från förfäder flera generationer tillbaka. Det var den som betalat skatten för jorden eller en större delägare i hemmanet, somkunde hämta stöd från lagstiftningen i syfte att trygga de statliga skatteintäkterna. Det var den - ofta oskylde — person som underhållit den tidigare innehavaren under dennes ålderdom (se bilaga 4 om sytning). Sist men inte minst hävdade kronan en överäganderätt, som också adliga ränteägare gjorde anspråk på. Det hittills sagda gäller skatte- och skattefrälsejorden; för frälsejordens del bortföll flera av kraven, men för de donerade godsens del tillkom andra slags villkor från kronan (se ovan kapitel 3). De olika anspråken var av skiftande karaktär och styrka. Vissa, som kronans och ränteägarens lösningsrätt kunde, i likhet med bördsrätten, endast utövas vid försäljning. Andra krav, t ex de från outlösta arvdngar eller större delägare i hemmanet, kunde ställas när som helst. Vissa krav var mycket starka, exempelvis större delägares lösningsrätt, som bröt både lagfart och hävd, och kronans skattevraksbestämmelser. Andra var jämförelsevis svaga. Kronans och ränteägarens rätt att lösa in skattehemman kunde bara utövas ominte bördemännen begagnade sin rätt. Någon fullt klar och fixerad rangordning mellan alla dessa rättsgrunder fanns nagon tidigare resolution än 1660 års. För andra exempel på adliga anspråk på överäganderätt till skattefrälsejorden, se Ernby 1975 s 39—46. RAP 1654 s 243. 1655 s 283. Ernby 1975 s 62. ''' UDB / s 181, 184-185.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=