99 på det bruken icke oftare må revas vilket fast dömdes».'^’ Härigenom instiftades alltså en sorts »bondefideikommiss». Den stränga tillämpningen av plakatet måste ha förhindrat mängder av småtransaktioner - åtminstone bör det ha blivit riskabelt att söka lagfart för dempå tinget. Femtio år tidigare hade många av affärerna i Kålland gällt mycket små hemmansdelar, sannolikt mellan medarvingar i en gård, men 1684 års plakat ledde till att antalet reguljära transaktioner minskade och att varje affär komatt omfatta mer jord (se bdaga 2, särskilt tabell 4). I det andra området, vars domböcker undersökts för senare delen av 1600-talet, Njurunda i Medelpad, var det inte 1684 års plakat utan 1673 och 1677 års mot skattskyldig jords minskning som kom att få betydelse — och en mycket stor betydelse. I själva verket hör mål om återvinning av svedjeland, utängar mm till de allra oftast förekommande ärendena i domboken efter 1673. Domstolen var mycket konsekvent i tillämpningen. Det enda försvaret mot återvinning var urminnes hävd - omdet rörde sig omen maskerad »lång tids hävd» eller urminnes hävd i strikt mening är svårt att avgöra. Räutcägarens lösningsriitt Den kamerala lösningsrätten var starkare än bördsrätten - den kunde utövas när som helst, och den bröt lagfart, vilket — åtminstone enligt lagen - bördsrätten inte gjorde. Det fanns ett par andra lösningsrätter, som var svagare än bördsrätten. Sannolikt från 1500-talets senare del förbehöll sig kronan rätt att lösa in skattehemman, som såldes utom börd. På det stora hela taget rörde det sig antagligen om att hävda en principiell överäganderätt - märkligt nog placerades kronan dock efter bördemännen. Det är svårt att se att kronan i normala fall kan ha haft något intresse av att förvärva skatterätter; i de undersökta domböckerna finns inte heller mycket som tyder på att kronan begagnat sig av sin rätt.*^^ Däremot ledde den till att de adliga innehavarna av räntan från skattehemman (vilka därigenom förvandlats till skattefrälsehemman) förde fram krav på motsvarande rätt. 1660 fick adliga ränteägare företräde att lösa in skatterätten, omdenna såldes utom börd.'’'’ Bakom beslutet låg önskemål i de adliga besvären vid detta års K.ill.ind 1692 HT § 60. Kron.in.s lösningsrätt svnes tidig.tst li.t liävd.tts genom en st.tdg.i .ir 1572 (se Ahruhan2sson 1726 s 352). Den inskärptes genttm resolution 1660 (se Ernby 197‘> s 41-42) och en förordning 1684 2/5 {Schmcdcynan s 863-864). I de källändsk.i domböckern.t efter 1684 sätter förordningen spär genom att uppbudsnotiserna regelbundet anger om jorden sälts inomeller utombörd. bör sällsynta exempel pä att kronan utnyttjade rätten sc Hcrlit?. 1974a s 316 n 51 och Marks dombok 1758, s 923 (GLA), där kronan omgående överlåter sin rätt att lösa ett utom börd sålt skattehemman till en Boräsfabrikör, som vill utvidga sm fabrik. **■' Eruby 1975 s 42, Stivryinia?! s 1389-1390. Se även Åbrahannsou 1726 s 354, som e) känner till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=