97 undersökta områden under 1600-talets första hälft.Det förekom självfallet handel med arvslotter mellan syskon, och den kan naturligtvis ha skett under hot om kameral lösen. I flera fall tycks dock initiativet till affären ha kommit från mindre lottägare, som önskade bli utlösta, och sådana mål kan lika väl betraktas som arvstvister.Ståndpunkten att mindre lottägare måste sälja därför att hemmanen inte tålde delning var mycket sällsynt. På sina håll fanns det sedvänjor som direkt gick emot Gustav Vasas strävanden. I de kålländska domböckerna från 1630-talet finns några exempel (visserligen oklart refererade) på att en person köpte jord av föräldrar (eller möjligen löste den i börd), men att köparens syskon klagade häröver och fick rätt att lösa in andelar i den förvärvade )orden i proportion till sm arvsrätt.^’ Här var tydligen arvs- eller bördsrätten starkare än den kamerala lösningsrätten. Somtidigare nämnts förekom vid flera tillfällen på olika håll att nämnden bestämde hur stor avrad en brukare skulle betala för en outlöst medarvinges lott i hemmanet, och här accepterades stadigvarande innehav av små andelar i gårdar.^'* Förordningarna mot hemmansklyvning tycks således blott ha varit praktiserade i begränsade delar av landet. Hos den högsta statsledningen förefaller de ha varit okända. 1642, ungefär samtidigt som rådet föreslog regler för att hindra delning av frälsegods, diskuterade det hemmansklyvning på skattejord, en företeelse somansågs skadlig. Riksdrotsen fann emellertid, att det skulle bli svårt att införa regler om utlösen, eftersomskattebönderna inte lättehgen skulle »cedera deras arvsrätt».’^'' Några år senare kom saken åter upp i rådet, nu med anledning av en förfrågan från Göta hovrätt om skatteböndernas rättighet, då det var många arvingar till ett hemman. Fredrik Stenbock meddelade, att bönderna brukade lösa ut sig, »i synnerhet med lottkastning», men Åke Axelsson (Natt och Dag) invände, att man inte kunde tvinga någon att avstå »sitt jus», dvs arvsrätten i hemmanet. Förslag hur man borde råda bot för missförhållandena framfördes och drottningen menade, att riksdagen borde besluta i frågan.I rådet var det således okänt, att det redan fanns författningar.**^ l ör exempel från Njurutiäa se 1613:5, 1635:16, 1668:13. Nägr.i f.ill av kameral lösen utanför Uppland ocli Njurunda finns dock, t ex ÖLtnd // s 70 n 9 (större delägare vinner), Ålands 4 (förbud att efela hemman). Se t ex Ölrnc s 183, Öland II s 91, 92. Kalland 1634 11/6 (Bondegd Tokatorp), 1634 9'6 (Skattegd Gösslunda), 1635 1/3 (Ostentorp), 1636 21/6 (Sunträlie). Se t ex Hälsingland 1638 (Bergsjö mfl, s 289 v, dä sex män skulle »omlaga efter socknens gäng och vis, att ingendera parten sker förnär»; Norrbo och Bjuräker 1638 16/3, s 397 h, då en änka som äger 1/6 i sin brorsons hemman tilldiims avrad). — Ett liknande mäl finns fö i Kålland 1635 17/8 (Götorp): »hennes jord skall hennes faderbroder Sven Pedersson behålla och giva henne omåret en dir silvermvnt i lega». Kalland 1686 ST (\laurit/gd). Se ä\en Svea hovrätt mäl 24, där krav pä lösen av medarvinge godtas av häradsrätten men avslås av lagmans- och hovrätt. Lega för outlösta arvslotter accepteras av Svea hovrätt 1680, mäl 21. SRP 1642 s 32-33. SRP I6Ws 47-48. Däremot hänvisade Svea hovrätt 1680 (mal 22) till riksens stadga 1474 och Gustav Vasa lör7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=