96 gränsen - i Hälsingland — och inte heller i någon nämnvärd utsträckning i övriga anfördes att en person var närmaste bördeman som ett stödargument vid sidan om hans behov av mer jord/' Frågan om priset för den lösta jorden berördes ibland. I första hand tycks ersättning ha dömts ut i annan jord, och inte förrän i andra hand i pengar, och då efter »dannemans segn», dvs värdering. Även i de uppländska lagmansdomböckerna från 1500-talets senare del var kamerala lösningstvister vanliga.Normalt dömdes jorden till större delägare, men någon gång fastställdes eller föreskrevs lottning, sannolikt om andelarna var lika stora.Klart angavs att även oskylda delägare kunde lösas ut.^^ I något enstaka fall avslogs begäran omlösen, och i stället bestämdes en avrad sombrukaren skulle betala till övriga delägare. Spridda exempel på kameral lösen kan ses i 1500-talsdomböcker från andra landsändar, bl a i Savolax och något enstaka fall i Sörmland.^* Också i 1600-talets Uppland tillämpades stadgorna mot hemmansklyvning.^*^ Målen ger ibland inblickar i familjefejder, som i en tvist mellan två bröder, Johan och Olof Olofssöner, om hemmanet Hökeby i Vendel. Johan hade löst ut de övriga syskonen och ville nu även förvärva Olofs andel. Villkoren som erbjöds var förmånliga; Olof skulle få behålla hemmanet i åtta år och han skulle (tydligen utöver lösensumman) få pengar, så att han kunde köpa sig fri från den knekttjänst han skrivits ut till. Men trots att Olof således hade möjlighet att slippa bli sänd till Tyskland (detta var 1638) och en sannolik död, tackade han nej. Bakommotståndet tycks ha legat svärfadern, somförklarade, att när han gifte bort sin dotter med Olof hade denne blivit utlovad hemmanet av sina syskon. Svärfadern klagade över att han genomJohans beteende blivit »bedragen ifrån ett gott hemman han besått», och erbjöd Johan ett silverstop och en »kosa» men häradsrätten dömde Johan till hemmanet, »efter han alla sina för:ne svskon så väl som andra i släkten utlöst hade».**° 73 Det tycks ha funnits stora lokala variationer i efterlevnaden av lagstiftningen. Av de undersökta områdena utanför Uppland är det egentligen bara i Njurunda i Medelpad som kameral lösen var vanlig. Där åberopas ofta »Kungl Majtrs mandat»; ibland döms jord till den »sommindre haver», medan det vid ett annat tillfälle förklaras att mandatet »förmår att den mer äger i by må lösa honom ut mindre äger». Lagstiftningen används ibland för att tillbakavisa arvsanspråk; en svarande förklaras inte kunna vara »behållen» utan den omtvistade jorden. Märkligt nog tycks inte bestämmelserna ha tillämpats på andra sidan landskapsULR s 49. ULR s 31-32, 64, 72, 79-80 (annan jord), s 49, 57, 64 (värdering). Se UDB VII! inl s 17-20. Större delägare: UDB // s 32, 95, UDB VIII s 171. Lottning: UDB Ils 73-75. Rätten tilldelad den broder, som vårdat fadern: UDB II s 71—72, UDB VIII s 62. UDB VIII s 55-56. "" UDB VIII s 141. Savolax s 31, 53, 184, 193 (»Kungl Mai:ts mandat»), Sörmland s 44. Se t ex UDB I s 70, 183-184, UDB IVs 76, s 40—11 (mellan oskylda), Vartndö s 160. Fitt slags reciprokt lösningsförfarande se UDB I s 131, 134, 136, 162-163 (Trosberga i Vendel). UDB I s 137-138.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=