95 Bakom beslut av denna typ tycks ligga, att skattesystemet i norra Sverige i någon mån var kollektivt, att i vissa fall byar, socknar eller tomlandskap var beskattningsenhet, inte enskilda hemman.Detta kan ha fått bönderna att acceptera kronans ståndpunkt om en överensstämmelse mellan skattskyldighet och jordinnehav.^^ Kameral lösen Förhållandet mellan skattskyldighet och jordinnehav hänger nära samman med lagstiftningen mot hemmansdelnmg och avsöndring av skattskyldig )ord. Olika stadgar härom tillkom under senmedeltiden, och Gustav Vasa utfärdade 1541 och 1555 två mandat i saken.Syftet med lagstiftningen var att bevara hemmanen konsoliderade genom att förhindra att de delades eller miste jord till andra hemman, och den gav upphov till en lösningsrätt som av Nils Edling kallats »kameral lösen». Nils Wohlin förmodade i sitt stora arbete om den svenska jordstyckningspolitiken, att Gustav Vasas författningar fick lika liten betydelse somde senmedeltida.Edhng kunde dock visa, att 1541 års mandat tillämpades i Uppland under 1500-talet och första hälften av 1600-talet.Också de senmedeltida stadgorna praktiserades i Uppland. I lagmansdomboken frän 1490-talet hänvisas flitigt till en »riksens stadga», som gav större delägare rätt att lösa in mindre ägares lotter.Vemsom fick lösningsrätten skiftade; ibland var det en större delägare, men ofta en icke fullsutten, som gavs möjlighet att köpa till jord.^' Någon gäng Argument tör .itt sä var fallet i 1620-taleis Västerbotten i Wiriherg 1982 s 259. I Ångermanland s 52 nämns »inbördes tungan . . . efter socknens )ämpne», och pä s 71 begär allmogen förmedling av nägra ödeshemman, ett önskemäl som är svårbegripligt utan ett antagande om någon formav kollektivt ansvar för skatten. Belysande är ett fall fran Hälsingland (Rogsta och Ilsbo 1638 24/9), där klander frän en gammal kvinnas arvingar mot den som givit henne sytning och behållit hennes )ord ogillas av flera skäl, bl a därför att »socknehönderna gärna önska, att där någon skulle komma uppä, som kunde göra kronan och socknen där rätt utav» — i detta fall tycks således kronans och böndernas intressen sammanfalla. - I Åland s 72 (1643) vann däremot dryga 60 års hävd över klander frän den som betalat skatten för |orden i alla är. Trvckta i G //?/.? s 248-250, 25 s 136-142. 1541 års mandat till allmogen i Uppland gav rätt ät den, som ägde mest i ett hemman och var bäst »tillfallen» att besitta det, att lösa ut de övriga för skäliga pengar, allt eftersomöres- och örtugslandet gällde i hvn. Enligt ett öppet brev till alla landsändar 1555 skulle däremot de somvar äldre och bäst kunde besitta hemmanet lösa ut demsomyngre och »mintlre makten» hade. F.tt allmänt förbud, utan närmare föreskrifter, mot att sönderriva eller åtskilja hemman tanns i ett patent av hertig Karl 1593 {Schmedetnan s 107). Wöhhn /9/2 s 23. UDB l inl s 27, Bdling 1941 s 89-105. Filling 1941 försöker med utgångspunkt frän denna och andra uppländska domböcker rekonstruera den försvunna »riksens stadga». Ul.R s 31-32 (större delägare), s 45, 49, 55, 56, 57 (ej fullsutten). Vanligt var att ägare av smäjordar som lag mne i annans aker dömdes att ta lösen (se t ex s 39-40, 40, 57, 64).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=