94 Vilka principer kronan önskade driva igenom är en sak. En annan är vilka bönderna själva accepterade. Och här kan man i en av de undersökta domböckerna finna slående exempel på hur skattebetalningen lades till grund för jordinnehav. Det gäller den från Njurunda i Medelpad. Där förekommer det att bönder begär jordmätning i byarna, »på det var och en så mycket bättre må veta, vad han efter sin skatt kan vara berättigad till» och så att »vardera efter skatten i bättre och sämre får sin andel». Belysande är, att när kyrkoherden 1680 önskar ett intyg rätten att prästen »skattar» för sammanlagt 30 mål jord.^' Tvister, där jordområden döms till den som betalat skatt för dem är vanliga, likaså att rätten beslutar om jorddelning enligt »byskatt efter jordrevningsboken».^' Det finns anledning att tro att förhållandena i andra delar av norra Sverige var ungefär likartade. Åke Hermansson skrev om Kalix under 1600-talets del, att själva »rättsgrunden för att fastställa omfånget av varje bondes rättmätiga egendom i byn var just mantalssiffran, beskattningsgrunden».^' Maths Isacson visar i sin undersökning av By socken i Dalarna, hur principen omöverensstämmelse mellan jordinnehav och skatt upprätthölls under 1700-talet. Socknens totala kolskatt var oförändrad, men omfördelningar av olika slag skedde, antingen så att skatten justerades mellan hemman och byar efter dessas jordinnehav, eller - och detta är av större intresse i sammanhanget — så att jorden omfördelades efter skatten.^'* hur många mål jord han i Å här i socknen köpt» bestvrker om » senare emot skattskyldigheten som delnmgsgrund innebar det att fördelningen skedde efter normer som fixerats för länge sedan, sällan senare än i samband med förmedlingarna i slutet av 1600-talet, ibland redan under medeltiden (det östsvenska »byamålet»), dvs den flitige nyodlaren bestraffades. För vår tids tänkande förefaller onekligen innehavet vara den naturliga delningsprincipen, liksom även för Thulin, som menade att genom oklarheten i fråga omdelnmgsgrund »skiftena ofta inneburit en lek med den rätt, som bort vara den bäst skyddade av alla, eller äganderätten» {Thulin 1911 s 75). Herlitz har också tolkat de tidiga storskiftena i Skaraborgs län, innan innehavet 1762 blev delningsgrund, som ett försök att omfördela jorden från nyodlande skattebönder till frälsejordägare och innehavare av kronoboställen {Herlitz 1974 a s 201). — F.tt avgörande argument för innehavet somdelningsgrund är självfallet att skillnader i skattebelastning mellan olika hemman jämnades ut genom den marknadsmässiga prissättningen, dvs lägre beskattad jord betingade ett högre pris. Ställningstagandet till delnmgsgrunden kan således i någon mån ses som ett tecken på »marknadstänkandets» utbredning. — Det är fö av intresse, att gränsen mellan områden med den »moderna» principen innehav och den »konservativa» skattskyldighet i mycket hög grad sammanfaller med Gustaf Sundbärgs skiljelinje mellan de västra och östra demografiska regionerna: Västsverige med den »moderna» delningsgrunden är i grova drag identisk med det expansiva demografiska västsvenska huvudområdet, medan östra Sverige med en »traditionell» delningsgrund i stort sett sammanfaller med det östsvenska demografiska huvudområdet, som relativt sett stagneratle under 1800-talet (om de demografiska regionerna se t ex Winherg 1975 s 17-18). F.xakt hur detta samband —som inte alls gäller för Norrlands del - skall förklaras är ännu oklart, men utgör utan tvekan en viktig forskningsuppgift. Njurunda 1692 HT:3, 1699 VT:22, 1680 VT:!. Se t ex Njurunda 1668:39, 1674 HT:13, 1685 HT:14. Kahx s 78. Isacson 1979 s 64—66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=