93 laga utskylder, somhan icke förmådde att utgöra, då han ock sitt hemman uppbjöd å satte ting, och ingen av hans släkt då fanns som samme Åby till sig lösa, eller sig omförenämnde gamle Per Månsson och hans hustru ville syta /=ge undantag/ eller vårda låta». En oskyld man, alltså en som inte var släkt med Per, övertog då hemmanet mot att betala resterande skatt och att underhålla Per till döddagar.Detta fall visar, hur inte bara bördemän utan också personer som inte var släkt med den tidigare innehavaren kunde förvärva rätt till jord genom att betala skatt för den. Även omman kan finna enstaka notiser omskattevrak i 1500-talsdomböcker ger dock vissa av 1600-talsdomböckerna en mycket starkare bild av en bondeklass 1 trängda omständigheter, men det är svårt att avgöra, omdetta avspeglar en verklig förändring — att bönderna hade svårare att prestera sina skatter — eller enbart en källmässig — att uppbud antecknas mer systematiskt i domböckerna. Skattskyldighet och jordinnehav Bördemännens rätt att överta ett skattehemman mot att betala restantier kunde, som ovan visats, utsträckas även till oskylda personer. Härifrån var steget inte särskilt långt till den principiella ståndpunkt, enligt vilken den som betalade skatt för viss )ord också därmed blev berättigad att inneha jorden. Denna princip - som bland annat innebar att jord kunde omfördelas efter skattskyldighet — kan naturligtvis också ses som ett led i strävandena att trygga skatteunderlaget. Ur kronans synpunkt var ett nära samband jordinnehavskattskyldighet önskvärt; i motsatt fall kunde - särskilt i tider av hårda och ökande pålagor - en alltför tung beskattning av vissa hemman leda till ödesmål, samtidigt som andra hemman klarade sig onödigt lindrigt undan. Ståndpunkten levde länge kvar, och ledde vid 1700-talets mitt till att skattskyldighet i stor utsträckning gjordes till delningsgrund vid storskifte, dvs blev den norm enligt vilken jorden i en by fördelades mellan olika hemman. Ännu 1760 kunde t ex Jacob Faggot förklara, att det vore rättvist, att den som innehade mindre ägor än han skattade för, erhöll sin tillbörliga andel av jord, liksom att den som nyttjade mer ägor än vad somtillkom enligt ränta och skattläggning fick avträda något. Denna normslog emellertid inte igenomfullständigt; enligt skilda lokala förordningar blev innehavet, dvs vad hemmanen ägde före skiftet, delningsgrund i vissa regioner, medan någon form av skattskyldighet (mantal, räntans huvudpersedel, byamålet) blev det i återstoden av landet. UDB // s 46:4 (skildringen finns p.i s 48). Faggot refererad enligt Thulin 1911 s 173 (p.t s 191-196 i samma arbete finns även en sammanfattning av de lokala förordningarna). Fragan omdelningsgrunden vid skifte—d v s i viss mening om byn eller det enskilda hemmanet var ägare av jorden — faller utanför denna undersöknings ram, men det kan ändå vara på sm plats att fästa uppmärksamheten på den, eftersomden, om man bortser fran Thulins utredning knappast alls har behandlats i litteraturen. Valdes innehavet före skiftet sttm delmngsgrund innebar det att jordägaren kompenserades för sitt nedlagda odlingsarbete. Valdes där-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=