91 tvister om arv av samma typ somexempelvis släkttablån i Margretelundsprocessen (se kapitel 4, fig 4). I bägge fallen räknas anor bakåt från bördemannen/arvsklandraren till en förfader- eller moder, och sedan framåt till säljaren/innehavaren av den omstridda )orden. Käranden och svaranden tillhör båda en släkt¬ grupp, som definieras av härstamningen från ett gemensamt ursprung. Det är värt att lägga märke till hur »djupa» de genealogiska kunskaperna ibland var. Att adliga personer på 1700-talet kunde hålla reda på förfäder fem generationer tillbaka är kanske inte så överraskande som att 1400-talets dalkarlar gjorde det. Det rör sig här omtvister, där käranden och svaranden är varandras tredje- eller fjärdekusiner. Visserligen är det en bit kvar till den utomordentligt vidsträckta släktskapen i landskapslagarnas böteskataloger, men vad domböckerna visar om det genealogiska kunnandet gör att bestämmelserna om ättböter inte förefaller fullt så orealistiska forskningen vanligen antagit. härsom Åtminstone ibland, när det av någon anledning var intressant, gjorde man ledningar till även mvcket avlägsna släktingar.^' Kronans krav och skatteböndernas rätt En av intressenterna i härvan kring hemmanet Bergby i Vendel, somrefererades ovan, var befallningsmannen, som lät bjuda upp gården för resterande skatter. Vid varje diskussion om jordegendomsförhållandena på 1500-, 1600- och 1700talen är det omöjligt att bortse från kronans krav på skattejorden, krav som efterhand ledde fram till en formlig doktrin om kronans »överäganderätt» till skatteböndernas hemman. 1 det inledande kapitlet berördes några utslag av denna doktrin; här skall några manifestationer av den i domböckerna noteras. Skdttcvrak Kronans primära intresse var naturligtvis att få ut skatt av hemmanen. Från ca 1540 ökade sannolikt skattetrycket starkt, och nådde under 1600-talets första hälft dittills oanade höjder — dock sannolikt med mycket ojämn fördelning på olika hemman. Som strax skall visas kunde tyngden av bördorna ibland leda till att skattebönder avstod från sina hemman och i stället blev kronobönder. Brister i förmågan att betala skatt har satt talrika spår i vissa av de undersökta domböckerna. När ett hemman resterade med utlagorna, b)öd befallningsmannen upp det till bördemännen med ord som »är någon av släkten somvill lossat står det dem till buds».^' Ville ingen bördeman överta hemmanet mot att erlägga Det s.igda skall stränj;t taget inte uppfattas somett ställningstagande till den muntliga traditionens källvärde; det i sammanhanget intressanta är att man gör mvcket avlägsna härledningar, inte om de geneak^giska uppgifterna är korrekta. VDH I s 26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=