90 Systemet fick vissa följder för behandlingen av bördsrättsmål. I åtskilliga fall uppstod blandade tvister, där klandraren dels uppträdde som bördeman och talade mot försäljningen av medarvingars jord, dels som rätt ägare av sin egen arvslott, som sålts utan tillstånd. I sådana här fall hade tydligen inget arvsskifte ägt rum. Det fanns en annan typ av mål, då det ställdes krav på att gjorda arvsskiften skulle upphävas. Någon hänsyn till landslagens treåriga preskriptionstid togs inte då. Så kom t ex två män till lagmansrätten i Uppland 1579 och begärde att bli tilldelade arvslotter efter en person, som var deras hustrurs förfader i fjärde led (d v s deras hustrur var barnbarns barnbarn till personen). Svarandena, som innehade jorden, var avkomlingar i tredje led till den gemensamme förfadern. Trots den långa tid, “^om måste ha förflutit sedan arvsskiftet ägt rum- eller borde ha ägt rum- tog lagmansrätten upp klandret till en seriös behandling. Det avslogs visserligen, eftersom svaranden hade »så gammal hävd», men kärandena tilldömdes 100 marker mynt som kompensation -dvs åtminstone en halv seger för klandret — trots landslagens treåriga hävd.'*'’ På liknande sätt ändrade lagmansrätten samma år fördelningen av arvet efter en man, som var mormorsfar till käranden. Den upprivna arvsdelningen bör ha legat närmare hundra år tillbaka i tiden. Det går att finna ytterligare exempel på hur mycket gamla arvsanspråk togs upp till behandling, t ex ett i Dalarna 1484, då arvsskiftet efter kärandens förfader fem generationer tillbaka upphävdes.Däremot avslogs klander mot ett 60 eller 70 år gammalt arvsskifte i Medelpad 1692, eftersom det var »en förlegat sak».^' I domböckerna är det ofta svårt att skilja de bägge typerna av arvstvister, och man kan fråga omgränsen var särskilt skarp ens för samtiden. Säkert kände man ofta inte till om arv^sskifte skett eller ej. Målen är av stort intresse, eftersom de ger en annan bild av arvsförhållandena än enbart ett studiumav lagtexten. I stället för en ordning där jorden skiftas efter en död person, och där arvingarna sedan sitter säkra på sina lotter, visar målen på ett system där arvsskiftena, i den mån de alls äger rum, är provisoriska och där en död persons ättlingar i tredje, fjärde eller femte led kan ställa krav på )ord som förfadern- eller modern innehaft. Gruppen av arvspretendenter uppvisar stora likheter med skaran av tänkbara klandrare i bördsrättsmål. I själva verket är de utredningar som presenteras i UDB II s 59:1. Tvisten gällde här om kär.tndens farmor (eller mormor) tilldelats arv efter sin far. UDB // s 92:1, DD306. I det senare fallet är dombrevets släktangivelser oklara, men mellan käranden och svaranden tycks det ha varit nio led; den gemensamme farfadern var antagligen farfars morfars far till käranden. Njurunda 1692 VT:7. Hänvisning till ärvdabalkens treårspreskription förekommer i nagra fall i Njurunda under senare delen av 1600-talet. 1672:11 godtas klander mot ett två år gammalt arvsskifte med hänvisning till ärvdabalken, 1676 HT: 15 och 1677 VT: 16 avslas klander mot ca 20 ar gamla arvsskiften med samma motivering (i dessa tall är det dock inte säkert att det rörde sig omfast egendom).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=