87 hade sålts på 1630-talet, och fastebrev hade utfärdats 1636. Kärandena, som var arvingar till säljaren, menade att jorden sålts alltför billigt och klandrade. 1672 avslog häradsrätten klandret och dömde käranden till böter för dombrott. Lagmansrätten stadfäste häradsrättens dom, men säljarens arvingar gick vidare till Svea hovrätt. Referenten där, Magnus Utter, visade stor förståelse för klandret. Visserligen hade käradena ingen formell rätt, förklarade han, men man borde ta hänsyn till »sequitate /billigheten/, som är anima legis». Det pris köparen betalt var orimligt lågt, och detta fick Utter att rekommendera förlikning. Även om hovrätten här fastställde underrätternas domar är det av Intresse att konstatera att en hög jurist kunde sympatisera med klander mot ett nästan 40 år gammalt fastebrev.^"’ Materialet är inte tillräckligt omfattande för att det skall gå att avgöra om en förändring skett i praxis och om Magnus Utter företrädde en äldre uppfattning, som höll på att ge vika. Det var inte bara i Svea hovrätt som landslagens treåriga hävd saknade betydelse. Den omnämns ytterst sällan i de studerade domböckerna, och då betecknande nog i sammanhang där den inte hörde hemma, nämligen vid bördsklander.'^ Bara i något enstaka fall, som kommer att behandlas senare, tycks efen ha åberopats på ett lagenligt sätt. Genom att den treåriga hävden saknade praktisk betydelse kom något som skulle kunna kallas lång tuis hävdatt växa fram och få stor vikt. Bakgrunden var landslagens bestämmelser om urminnes hävd, som uttryckligen gjorde även olagliga fång lagliga: »allt olagligt fånget är som ofånget till urminnes hävd åkommer; och var som urminnes hävd åkommer, det är lagfånget; det må ock mgen kvälja».En tidsmässigt begränsad »urminnes hävd» kom att fungera som ersättning för treårshävden. Exakt hur lång tid domstolarna räknade med är svårt att avgöra. Lagmansrätten i Uppland tog 1579 upp krav från en man som hänvisade till ett 101 år gammalt brev. Klandret avvisades först då det vid närmare granskning framgick att brevet inte stödde mannens krav.’*^ I andra fall tycks fristen ha varit kortare. Jakob Teitt avvisade på 1550-talet krav på återgång av jord, som klandrarens farfars far pantat bort med motiveringen att »det var så gammal hävd».'*^ Här räckte tre generationer - kanske 90 år - för att ge innehavaren säkerhet, och i en uppländsk konungsdom från 1586 vanns »urminnes hävd» på jord som tilldömts en mans föräldrar, vilket motsvarar en avsevärt kortare tid.^'^ I 1600-talets domböcker tycks gränsen ha gått vid några tio35 Svc.i liiwrätt ni.ll 10. Sc ncd.in n 4.S. Trcsirshävdcn .ibcrop.is i \jurnnda 1677 V'TilS och 1687 VT:7, men under oklara omständigheter (oeli i det senare fallet knappast korrekt). Krl.I. JB 1. LIDB II s 67:1. Tatt s 245. UDB III s 145-146. 1 Ångt’r7>iunla»d s 118 (1615) avvisades klander p j; a 87 ars oklandrat innehav, »därföre dömdes det till urminnes hävd».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=