86 att rygga sitt köp.’*^ Redan den omständigheten att säljare och köpare kunde återkalla transaktionerna måste ha bidragit till en allmän osäkerhet i jordegendomsförhållandena. Det framgår nämligen av spridda uppgifter att det ofta dröjde mycket länge mellan köpeavtalet och stadfästelsen inför rätta. Det kunde röra sig om femton eller tjugo år, ja, i ett fall hela 27 år, och under långa perioder var följaktligen köpen »lösa».'° Hur var då läget när väl fastebrevet utfärdats? Generellt tycks fastan ha betytt föga vid klanderprocesser. Ofta saknas i redogörelserna för målen uppgift om stadfästelse skett, och möjligen är tystnaden talande. Om fasta givits eller ej tycks ha spelat en liten roll i förhållande till lång tids hävd. 1 1400- och 1500-talens Uppland avslogs klander med hänvisning till att innehavaren besuttit jt^rden under lång tid, samtidigt somfastebrev inte alls nämndes eller endast anfördes som argument vid sidan omhävden.'' Det är också belysande, att Upplands lagmansrätt på 1580-talet tog upp fastebrev somhäradsrätterna utfärdat till reell prövning och stadfäste dem först sedan det konstaterats, att inga lösensökande anmält sig, att köparen var närmsta bördeman eller att innehavarens släkt haft jorden i tre mansåldrar.^' Även i högsta instans förekom sådana mål. En man begärde 1602 stadfästelse av ett 15 år gammalt fastebrev, men tre bröder klandrade — oklart är om de uppträdde somarvingar till säljaren vilka önskade rvgga, som »rätta ägare» vars jord sålts olagligt eller sombördemän. Köparen förde ett principresonemang omegendomssäkerheten: »var detta skulle gå tillbaka kunde intet köp bliva ståndande som så lagbudet och lagståndet är». Trots detta dömdes han att betala en summa pengar för att få behålla den jord han hade fastebrev på.^^ I alla sådana här fall borde rätteligen saken ha varit avgjord i och med att ett tre år gammalt fastebrev fanns. Fullständigt enhetlig var dock inte praxis; det förekom under senare delen av 1500-talet och under 1600-talet även att lagfaret köp ställdes i motsats till »löst köp» som fick återgå, och att klander avslogs p g a dombrev. I ett mål av denna typ på 1670-talet förlorade klandraren i alla instanser, men det finns ett inslag i handläggningen som är av intresse. Den omtvistade jorden Svea hovrätt mäl 21. Svea hovrätt mål 19(18 år), Kålland 1685 HT § 23 (27 re.spektive 18 ar, tvä olika lotter), 1685 HT (Västanåker, 14 är), N^uriitida 1687 VT;7 (över 20 är gammalt köpebrev), 1688 HT: 14 (nästan 30 är gammalt köp ej lagfaret). ” VLR s 20-21, 76, VDE V7//s 61:8, 63:10, 106:5, 189:6, UDB Il/s 165-166 (kl.tnder mot köp avslås pga 20 års oklandrad hävd, e) pga fastebrev). -- UDB VII s 15:1, 16:2, 45:6. ” UDB III s 184-185. För fall där fastebrev stadfästs i högsta instans se UDB III s 148-149 (1 1 är gammalt härads- och 2 är gammalt lagmansdombrev pä samma gärd), s 173-174 (23 är), s 177-178 (20 ar). I Sollentuna klagade 1620 en kvinna pä en försälinmg hon själv och hennes medarvmgar gjort. Trots att jorden bjudits upp och fastebrev utfärdats (»domägänget») avslog häradsrätten inte klandret utan sköt ärendet under lagmannen (Sollentuna 1620 ST Viby). UDB VIII s 81:4 (avslag), s 161:1, 197:16 (löst köp). I UDB III s 125-126 avslås klander mot byte pga dombrev, och i \jururnla 1619:1 1 pga en »halvofficiell lagfart» (se härom bilaga 2, n 3).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=