84 och tolv vittnen, fastar, skulle ncärvara. Deras uppgift var att bevisa att köpet stadfästs inför rätten, men uppgiften övertogs efterhand av fastebrevet (lagfartsbeviset) eller, om detta var förkommet, av nämndemännen.^' Enligt lagen spelade fastan, dvs stadfästelsen av köpet, ofta kallad tingsskötningen, en viktig roll för besittningsskyddet. Vad som gällde om en säljare före stadfästelsen ville rygga sin försäljning var lagen tyst om, men klart är att han inte kunde kräva affärens återgång, sedan fastebrev väl utfärdats.'' Stadfästelsen avskar vidare bördemännen från rätten att klandra, vilket var uppbudsoch lagfartsförfarandets centrala uppgift. Det fanns emellertid andra former av klander än bördstalan, och det är här nödvändigt att diskutera hur sådana kunde uppkomma och hur de skulle behandlas enligt landslagen. Särskilt viktig är frågan om hävd, dvs det tillstånd då en person under viss tid innehade jord och, förutsatt att motanspråk, klander, inte väcktes, härigenom skaffade sig äganderätt till jorden. Hur kunde klandertvister uppkomma? Ett skäl kundevaraatt en död persons egendominte skiftades utan brukades odelad av den arvinge, som bodde kvar på platsen, antingen därför att de andra arvdngarna inte kände till dödsfallet eller därför att de nöjde sig med en »arrendeavgift». Först efter lång tid, kanske flera generationer, inträffade något som ledde till att delågarna ställde krav på att få ut sina lotter. Detta kallas i det följande för arvsklander (somockså kan syfta på annat, t ex tvister om förfarandet vid arvsskiften). Ofta kunde en tredje part blandas in i klandertvister. Den som brukade outlösta arvslotter kunde sälja egendomen, trots att han inte var ägare av den i sin helhet. Det kunde även inträffa att en person, som innehade jord som pant eller av annat skäl, sålde den utan ägarens tillstånd. Här ställdes då två intressenter mot varandra, dels köparen, som förvärvat egendomen i god tro, dels den rätte ägaren, som blivit av med sin jord. Krav från denne (eller hans arvingar) kallas i det följande rätt ägares klander. Den »rätte ägaren» kunde klandra en försäljning även efter stadfästelsen. Köparen skyddades emellertid av en treårig hävdetid (sannolikt räknat från fastan). Inom denna tid kunde jorden återgå till rätte ägaren, medan köparen fick sina penningar igen, men efter tre år återgick inte jorden, utan såljaren blev skadeståndsskyldig till rätte ägaren. En liknande treårsgräns gällde också vid arvsskiften. I vissa fall kunde dock fristerna förlängas. Den som vistades utrikes, var omyndig eller var ogift kvinna hade ett års frist efter hemkomsten, myndighets- ■■ St.’ KrLL JB 10 och kommentarerna i Abrahamsson 1726 s 372. Om törhällandena före stadfästelsen, se Abrahamsson 1726 s 349: »Ei må köpare eller säljare riva det köp, som de med var annan slutit», men vitesbestämmelser saknas, och formuleringen är föga bindande. Ralamb 1674 s 195: när uppbud och fastebrev saknas »kan köpet rvggas och äterkallas». En annan uppfattning i Holmback 1916 s 63 n 2, Här bortses från ägotvister, som rörde gränsen mellan jordegendomar. Om behandlingen av sadana, se J F Almqutst 192.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=