> fiÅi y V X ♦ \ \n\ Mi uu FoaiL- PrtAiwu , Tr»tul« i VPwrt*m. ^ 1 ■vftf Tp«<n<l In \ ^ LV^IiiwNivÄ liur^iiit.B jWomrt» >r 3 iy* > Aj»«’'r «i3[/ »».»»r<o*il lar/n»«' tna* Vi ih Fair»"^» Autil Aui4 T X Ajmuc ii\t ^1» ^ C»nin.p^fpWr;c pcf^t brui lU >' X/I I ^ Patrtiu»'/ n»t»» Murtf, Ctru itm p»inc • AufPi^r 5#r»r, \fc*"/“'’-*i/ /Sertritjiy Hcritjili^CoruflC Ainit* •7 I -7 rrp'ii^ ^•>r M\ till J £»rvfivy Hofi'fi . V ^ Frattr. X / 41 iTi'i L* * ) t Fa*fit. /i1i«. H»rw/Jr m fU / t«rud/ nrfvni FiltHf Ftii# ,y I r 1 lit ! iiii yfatrii atf*t -f h ji’-om .pfunc H*fV nf wp. r*V'7 ♦ X ill! Mil ih ncf-pn* Fm^v’ r 4 4 Tv: tm AWiMp^i Ain<p£*- 'f I*. '•i ^'^'1 TK'ä 4 5V SiPNSA^gJI GRENVERKET Studier rörande jord, släktskapssystem och standsprivilegier CHRISTERWINBERG
‘vl ^ Al A\>M / '■ <^l ''i.) V 'i','v T U .' -r |ik',rv? -tfi,, ';'iv ,V' IKI '/' i' V' ' ''/*■;! •■V'V! ,'*• / V* -, * j il' '■ \J k l'^'' / ^'7,'* '\;\'^' 4 ^ 1^ i'- i ' ('-^ jS (,^ ^ t ^ ^ '/< ^ii I ■ V ^ I \* i/'V. I !,•< li 'i' vJi^'i',:. 'v. * 'V'^'‘'''' '• .C^,/'- -’'>x ,-v‘(.f: *'r'-''V'> WtÅ¥:Aé:pffm^P¥(A¥¥' VcVV V ;'VYv VAw'V;'rV'>t'i\'i''‘.v >,vV.i^ '.',''4' tr 'V', ^Vy':* ■ , wi;,^''^')t v^^'i;•,''V;-'^"'■'i '■^C4'>;\''''» V'i-.V^ 'Ci: 5;" 'i?' V ''" '¥'A\'^ a. r '''^-v A x'* A* > :' 'X i'r‘hi‘'uV'V'f'" i> i'V' 'i , V>'( -Vvo,'>’ . ^ ,Ä' '■< ''V-'x ,'v>'il/V“‘V/1 „, ¥^^:¥$S¥' ¥M¥j. V IVVISÄtVPiVtSfSSSt ■ 4&»■''■*; i'-',' :>/' V,'-: :¥i n-^i 4'.'4. -'/a 4' a;^s >; a r- M.a' f / \ 7 ' •'■'! 7';" / ' Vx' A ]’.' >4''’ ■' V r/f ' . //, I I >' •' /. l i ; ,v' i ' I i ; 1“ I'. i>,' t Ttv ,/’V' k-'<' V';' -D '|'V ' M.l . r< \ \ k ■ I I t ^ ■•■•/i' \ 11 I \ ■(>'''; l);4 A, I 'j' * Nf I 'i (*'y ) ,U ^W' ■ •i > ♦ «, /i vr" !■ ¥¥y\fr: '-'' . f V ^ ' / \ , .1 A‘>'W*''' } > ; * I » i \ 'Ä I \ t, I < r. > i,\^ » 7 j
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I RÄTTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIOÅTTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
1 i; ' !•
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TRETTIOÅTTONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN. STOCKHOLM I DISTRIBUTION
GRENVERKET Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier CHRISTER WINBERG WITH AN ENGLISH SUMMARY A.-B. Nordiska Bokhandeln, Stockholm, i distribution
ISBN 91-85190-30-6 inb. 91-85190-31-4 hft. ISSN 0534-2716 © Christer Winberg och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1985 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
'f'lel k v ervci ocz arvie
•"I Jhii. r: -■ *- A fc '.'M' *% % / .1 1 W' i’ • r .1 t i: t' ■r- • #• J > -..i 1 m' *. ■*'. ■ .V « s= • ► i- « •,
Förord När arbetet på denna bok nu är slutfört vill jag gärna tacka dem som på olika sätt bidragit. Vid en rad seminarier och konferenser har jag skriftligt eller muntligt presenterat idéer och utkast. Ett tack riktas till dem som lett diskussionerna och lämnat värdefull kritik: Jörgen Weibull, Gunnar Olsson, Lars Herlitz, Birgitta Ericsson, Sven-Eric Liedman, Eva Österberg, Claes Peterson och Herman Schiick. Under slutskedet har även meningsutbytena på det historisk-antropologiska seminariet i Göteborg under Sven B Eks ledning på ett allmänt plan varit fruktbart för arbetet. Ett tack går också till de många debattdeltagare, somkommit med konstruktiv kritik, men som här måste förbli onämnda. Lars Herlitz och Jan Hultin har läst utkast till vissa avsnitt, och Claes Peterson har läst en tidigare version av hela manuskriptet. Det nästan färdiga arbetet har lästs av Gunnar Artéus, Carl-Johan Gadd och Christer Ahlberger. Till alla demgår ett varmt tack för viktiga synpunkter, liksomtill Sven A Nilsson, Margareta Revera, Hedda Gunneng, Bo Lindberg, Lennart Andersson Palm och Bertil Fridén, somgivit värdefull hjälp. Jag har också kunnat dra nytta av kritik i sakkunnigutlåtanden av Sten Carlsson, Birgitta Odén och Herman Schiick. Ofta har jag dock varit egensinnig nog att inte följa goda råd; alltså bär jag själv hela ansvaret för alla fel och brister i boken. Jag står i stor tacksamhetsskuld till Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, som låtit boken ingå i sin skriftserie Rättshistoriskt bibliotek och även lämnat ett anslag för vissa arbeten under slutskedet. Thorsten Petterssons fond för humanistisk forskning har lämnat bidrag till arkivresor. Personalen vid de arkiv och bibliotek jag utnyttjat har varit mycket tillmötesgående och hjälpsam. Sist men inte minst riktas ett varmt tack till min hustru, som mångahanda sätt under hela tiden arbetet pågått. hjälpt till på Göteborg skärtorsdagen 1985 Christer Winhcrg
n. • ■ H‘» - 1» T 4 7 < ■i I ■**1 % \ V
Innehåll 1. Introduktion 1 Översikt över de jordrättsliga förhållandena i Sverige 4 De följande studierna 8 2. Attsamhället och bördsrätten 10 Olika släktskapssystem 14 Var den tornsvenska ätten patrdineär? Fn utvikning om landskapslagarna som källa 19 Ätten i landskapslagarna 20 Medeltida praxis 25 Utvecklingsgången 27 Sammanlattnmg 28 3. »Till familjernas konservation»: det adliga släktskapssystemet under 1500 och 1600-talen 31 Lagstiftningsförsök och privilegiediskussioner från 1590-talet 33 Hertig Karls radikala program 34 Norrköpingsbeslutsgodsen 36 Arvskiften och fideikommiss 37 Kusingiftet 40 Morgongåvan Utvecklingen efter ca 1680 43 Fika arvsrätt son-dotter? 44 — Tagelotten 45 — Testamente i arvejord? 47 Sammanfattning 48 4. Debatten om bördsrätten till 1723 51 Bördsrätten som problem 53 Uppbud eller hembud? 54 Värdering eller marknadspris? 56 Bördemannagruppen 62 »Fädernes fränder fäderne, mödernes tränder möderne» 63 - Bördsrätt i bakärvd och bördlöst jord 64 Bördsrättstlebatterna 1 720 och 1 723 68 Några drag i debatten om bördsrätten 5. ». . . rättvist och efter Sveriges uttryckliga landslag tillbörligt»: jordtvister i domstolarna 76 Domstolar och domböcker 76 Hävd och klander 83 Fallet Bergby 83 - Vad stadgade lagen? 83 - Praxis rörande klander och hävd 85 - Arvstvister och arvssedväiijor 89 Kronans krav och skatteböndernas rätt 91 Skattevrak 91 — Skattskvldighet och jordinnehav 93 — Kameral lösen 95 - Ränteägarens lösningsrätt 99 — Hävd, klander och konkurrerande lösningsrätter 100 Bördsrättsmälen Vem b)öd upp jorden? 101 - Hur vanliga var bördsrättsmälen? 103 - Bördsrättens princip 104 - Lagfart, hävd och bördsrätt 105 - Avlingejord 108 Bördsrätt, arvsrätt och släktskap Vilka var bördemän? 109 - Fäderne och möderne 1 11 — »Villkorlig släktskap» 1 12 - Bördsrätt och arvsrätt 113 — Vael var »börd»? 116 — Arvejordsbegreppet 117 Bördeskillingen 119 1600-talets första hälft 119 - 1400- och 1500-talen 124 — 1600-talets senare del och 1700-talets bör)an 127 — Bördemän kontra borgenärer 132 17 41 71 101 109
XII Vängåvan 134 Sammanfattning 138 6. Jord och släkt i ett längre perspektiv 141 Begreppet »börd» 141 En särskild sorts släktskap 141 En återblick på landskapslagarnas lordegendomssystem 145 Betydelsen av 1720 års bördsrättsförordnmg 149 Hävd och klander i 1300-, 1600- och 1700-talens diskussion 130 Vad låg bakom utvecklingen? 153 Bönder och herrar 154 Marknadshushållningen 156 Jordens värde 159 7. Privilegier eller allmän säkerhet: diskussionen om adelns ensamrätt tdl frälsejord 163 Pnvilegiestriderna vid frihetstidens bör)an 165 1719 ars privilegier i praktiken: ett exempel 166 Var § 27 ett nytt privilegium? 167 Några tidiga kritiska röster Den adliga synen Idéernas bakgrund 176 Den faktiska utvecklingen 1723-1789 182 Erälseskatteköpen 184 De ofrälses krav i slutet av frihetstiden 186 Den adliga positionen vid 1770-talets bör)an 187 1789 187 Adeln och privilcgieut]ämningen 190 Pnvilegieavsägelsen 193 Kravet på skatteut|ämnmg 194 Den nya doktrinen 195 Sammanfattning: från 1719 till 1809 199 8. »Kärlekstid» och »penningtid»: några avslutande reflexioner om feodalism, kollektivism, individualism och annat Bilaga 1. Förteckning över mål i Svea hovrätt 214 Bilaga 2. Registrering av jcirdhandel i domböckerna. Jordhandelns omfattning i vissa härader 216 Bilaga 3. Tillvägagångssättet vid jordhandel i Vendel 1615-1645 220 Bilaga 4. Anteckningar om sytning 222 Bilaga 5. Några notiser om »ättlevet» Bilaga 6. »Storfamil)er» i domböcker 225 Bilaga 7. En beräkning av priser på skattejord i Kållands härad 1630-1639 och 1683-1692 228 Summary 231 Förkortningar 244 Otryckt källmaterial 245 Tryckta källor och bearbetningar 246 Förteckning över figurer och tabeller 256 Register över speciella termer 257 Förklaring av symboler i figurerna 258 171 173 202 224
1. Introduktion Den berömde franske historikern Marc Bloch skrev en gång, att ordet »jordägande» nästan saknar mening i feodalsamhället. På så gott somallt land vilar en mångfald skyldigheter av skiftande natur. Bonden som plöjer jorden och skördar dess gröda; hans närmaste herre, som kräver avgifter och somi vissa fall kan återta jordbesittningen; herrens herre och så vidare uppför den feodala skalan — hur många personer är det inte, sommed lika stor rätt som någon annan kan säga: »detta är min jord!». Men inte heller detta är hela sanningen, fortsätter Bloch. För grenverket breder ut sig åt sidan lika väl somuppåt, och man måste i räkningen ta in bysamfälhgheten, som normalt återtar användningen av sin mark så snart den har skördats, bondens släkt, utan vars medgivande egendomen inte kan överlåtas, och de olika herrarnas släkt.' I motsats till det feodala jordägandets grenverk av rättigheter kan den »moderna» eller »borgerliga» jordäganderätten karaktäriseras somindividuell, absolut och enhetlig. Individuell innebär, att det alltid bara finns en ägare till varje stycke jord. Absolut betyder, att ägaren förfogar oinskränkt över jorden och enhetlig att )orden är inte reserverad för speciella, privilegierade grupper utan kan ägas av alla.’ Det finns en lång tradition, åtminstone från engelskt sjuttonhundratal, som betraktar förvandlingen av det villkorliga, feodala ägandet till ett modernt absolut och individuellt ägande som en förutsättning för ekonomisk utveckling.^ Under senare år har många historiker knutit an till denna tradition. Den engelske socialhistorikern HJ Perkins anser t ex, att de sedvanliga förklaringarna till den industriella revolutionen i Storbritannien — kolfyndigheter, gynnsamt handelsläge, politisk enhet etc — försummar »den avgörande förändringen i engelsk historia», nämligen hur under loppet av tre århundranden den engelska aristokratin och lågadeln röjde undan de krav som kungen, kyrkan, brukarna och de ' Bloch 7965 s. 115-116 (fri översättning). ^ Se t ex S Bergström 1956 s 147-148. - Det bör påpekas att det moderna jordägandebegreppets genombrott inte innebär att lorden förvandlas till en vara vilken som helst. Jag har i annat sammanhang (W’inherg 1981) visat den intensiva kampanj som fördes för att lägga all jordhandel under offentlig kontroll och registrering vid samma tid som liberaliseringen av jordägandet triumferade. - Se tex Schlatter 1951 s 151-238.
2 fattiga ställde på jorden och sålunda förvandlade det feodala ägandet till absolut äganderätt. Att bönderna förvandlades till antingen jordlösa lantarbetare eller stora kommersiella arrendatorer skapade ett jordbruk som på samma gång var en rekryteringsbas för en växande industriarbetarbefolkning och en effektiv livsmedelsproducent.'’ Också andra anglosaxiska historiker har, från olika utgångspunkter, uppmärksammat jordäganderättens förändring. Både »nya ekonomiska historiker» som Douglas North och R P Thomas, en marxist som E P Thompson och en socialantropologiskt orienterad historiker som Alan Macfarlane har pekat på den som en förutsättning för den industriella revolutionen.^ För en utomstående betraktare förefaller det som omvissa av dem överdriver det unika i den engelska utvecklingen.^ Frågan är, ominte samma individualisering och specificering av jordägandet återfinns i alla västeuropeiska länder under modern tid, inklusive Sverige. Jordägandets betydelse för den ekonomiska utvecklingen framgår tydligare om det — i anslutning till den romerska rätten — spaltas upp i tre nivåer: nivå 1) rätten till jordens avkastning nivå 2) rätten att bruka jorden utan annans inblandning nivå 3) rätten att avhända sig jorden fritt. Modern ekonomisk-historisk forskning har understrukit, hur fördelningen av jordbrukets överskott (nivå 1) påverkade kapitalackumulationen och jordbruksbefolkningens sociala skiktning. I utvecklingen på nivå 2 ingick sådant som skiftena och bytvångets upphävande, delningar av allmänningar, avvittringar, rätten att anlägga nya torp och att avhys4 landbor etc. Förändringar på nivå 3 gjorde det möjligt för effektivare producenter att förvärva jord av mindre effektiva. Adelsmän fick genom att sälja ströhemman medel att investera på återstoden av sin jord. Vinster från andra näringar kunde plöjas ned i jordbruk - något somdock ibland kunde få ockerarrenden till följd. Generellt är det rimligt att tänka sig, att en säker besittningsrätt innebär en sporre till nya investeringar och förbättrad jordbruksdrift. Karl XI framhöll »att man alltid gärna bättre sköter och lagar omdet enomsjälv tillkommer», en synpunkt somständigt återkom i 1700- och 1800-talens debatt.* ' Perkins 1968 s 135. ^ North-Thomas 1973, E P Thompson 1976, Macfarlane 1978. * Omdömet gäller Perkins och Macfarlane. Vad den senare beträffar är ordet »utveckling» knappast korrekt, eftersom han anser det engelska samhället oförändrat individualistiskt åtminstone från 1200-talet (se vidare kapitel 8 n 26). ’’ Herlitz 1974 a fr a s 363. En översiktlig framställning i Fridholm—Isacson—Magnusson 1976 s 29-37, 42-t6. * Citatet från] E Almquist 1929 s 123. - När det var opportunt, kunde dock synpunkten vändas till sin motsats. Kammarkollegiet försvarade Gustav Ill:s beslut att inställa skatteköpen av kronohemman genomatt framhålla, att när kronobonden väl förvärvat äganderätten till sitt hemman, nöjde han sig med att producera sitt nödtorft och utvecklade ej jordbruket [P R Bergström 1920 s 152).
3 Studiet av jordäganderätten kan motiveras med annat än dess betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Ännu under 1700-talet var jordägandet i Sverige >>ett hierarkiskt komplex av förbindelser mellan människor och jord», för att ånyo citera Marc Bloch. Vi kan ta skattebonden - »den självägande bonden» — som exempel. Vid seklets början togs fortfarande huvuddelen av hans överskottsproduktion omhand av kronan. Vissa produkter fick han inte alls utnyttja - bärande träd, mastvirke och villebråd (nivå 1). Kronans fogdar skulle fram till 1734 förrätta husesyn hos honomvart tredje år för att se till att han vårdade hemmanet väl, och om hans skatt var tilldelad någon officer somlön, hade denne rätt till överinseende över hemmanets skötsel. Bysamfälligheten bestämde vad han skulle så och när han skulle skörda och hur han fick utnyttja den gemensamma skogen (nivå 2). Han hade inte rätt att sälja sitt hemman till vemhan ville: 1 första hand hade bördemännen, i andra hand kronan förköpsrätt framfor köpare utom släkten (nivå 3).“^ Det säger sig självt, att ett sådant grenverk av motstridande intressen — som hade sin motsvarighet för andra typer av bönder — gav upphov till mängder av konflikter, och det utgjorde ett viktigt politiskt debattämne. Så visar redan en hastig genombläddnng av frihetstidens riksdagsprotokoll hur frågor om jorden ständigt återkom. Det kunde gälla vem somhade rätt att skatteköpa kronohemman, vem som fick äga frälsehemman och hur förhållandet mellan bönder och indelningshavare skulle gestaltas. Det är välbekant, hur frågor av denna art spelade en central roll vid 1789 och 1809 års riksdagar. Något mindre känd är kanske striden om de adliga jordprivilegierna 1719-23 eller tvisten om skatteböndernas äganderätt till sin jord vid riksdagarna 1731 och 1734, som höll på att fälla hela lagreformen.*'^ Att jordäganderätten var ett centralt konfliktämne är inte särskilt märkligt. Sverige var framtill 1800-talets mitt ett agrart samhälle, där jorden var det viktigaste produktionsmedlet. Att belysa under vilka former jorden ägdes och vilka idéer somexisterade häromär följaktligen ett viktigt bidrag till kännedomen om det svenska samhället och dess utveckling. Eva Österberg har i en stimulerande uppsats ställt frågor om det svenska agrarsamhällets karaktär, främst under 1500- och 1600-talen, och bl a pekat på förhållandet mellan jorden och släkten som ett angeläget forskningsområde." Mer generellt har AJ Gurevitj förklarat, att äganderätten »intar en särskild plats bland historievetenskapens ’eviga’ katcgorier . . . Äganderättsförhållandena avspeglar produktionsförhållandenas själva väsen och därför är frågan omkaraktären på den äganderätt somdominerar ett samhälle en av de första frågorna historikern ställs inför».*' ' Allmänt häromseJ E Ålrnquist 1933 s 108-14.ä. Omöverskottsproduktens tördelning se Herlit/. 1974 a s 145-146, 154. Se i övrigt den föl)ande fr.imställningen. — Kron.ins lösningsrätt kunde i sällsynta tall tillämpas ännu pa 1760-talet, se BdP 1763-66 s 806-808, 983-984. Östergren 1896. " Österberg 1982. Gurevitj 1979 s 37.
4 Man kan nalkas frågan om egendomsbegreppet på olika sätt. Man kan t ex försöka finna allmänna uttalanden om »äganderätt» och liknande termer i den dåtida debatten. Hos några av 1600- och 1700-talens rättslärda, t ex Clas Rålamb och David Nehrman hittar man systematiska utläggningar av äganderättsbegreppet. I de följande studierna skall dock en annan väg prövas. Problemet skall brytas ned i ett antal delfrågor, och lagstiftningsdebatten skall i största möjliga utsträckning konfronteras med samtida praxis. Vad someftersträvas är en förening av idé- och rättshistoria, socialhistoria och politisk historia.'' Översikt över de jordrättsliga förhållandena i Sverige En lämplig utgångspunkt för en skissartad framställning av jordrättsförhållandena i Sverige är tiden kring 1300, eller närmare bestämt efter Alsnö stadga 1280. I landet fanns då de samhällsklasser, som man brukar möta i de västeuropeiska feodalsamhällena. Genom särskilda privilegier hade ett kyrkligt och ett världsligt frälse avsöndrats från den stora massan av bönder. De senare hade pålagts stående jordskatter, medan kyrkans och adelns jord var skattefri. Genom att göra rusttjänst kunde dock bönder bli frälsemän och få skattefrihet för sin jord. Rusttjänstskyldigheten var inte graderad efter innehavet av skattefri jord, och därigenom blev det attraktivt för en adelsman att förvärva skattejord. En intressegemenskap kunde uppstå mellan skattebonden och adelsmannen; de kunde dela på vad somtidigare betalats i skatt till kronan, och på så sätt bägge tjäna på att gården såldes till frälse. Under högmedeltiden växte sannolikt frälsejordens andel av den totala jorden snabbt. Kronan började redan under 1300-talet försöka sätta stopp för denna utveckling; förbud mot försäljning av skattejord till frälse utfärdades, och räfster hölls. Med tiden komjorden alltmer att fixeras i olika jordnaturer, dels skattejord, dels världsligt och andligt frälse. Till skillnad från många västeuropiska länder var det medeltida Sverige inte feodalt i ordets politisk-statsrättsliga betydelse. Frälsets jordinnehav var allodialt, vilket innebar att jorden i förhållande till staten var »privategendom». Något stabilt förläningssystemmed ärftliga län, vars innehavare var bärare av statliga funktioner, utvecklades aldrig under medeltiden.Förläningar fanns, men länsherren innehade dem normalt bara under en begränsad tid. Med 1500-talet kom en våg av feodalisering.'^ De gamla, tidsbegränsade förDen akademiska dissertationslitteraturen har lämnats utanför undersökningen. Endast juridiska författare som aktivt deltog i lagstiftning eller lagskipmng, exempelvis Johan Stiernhöök, har uppmärksammats. '■* Jämför dock Andra! I960, som hävdar att stormännen under äldre medeltid hade en slags feodal överhöghet över större områden. Tyvärr har dock aldrig Andra;s intressanta tes kommit att bli föremål för någon diskussion bland svenska historiker. Standardverket är S /f Nilsson 1947 (somanvänder termen »feodalisenng» omutvecklingen på bl a s 351, 384).
5 lärlingarna upphörde och nya ärftliga donationsformer tillkom, med början genom grev- och friherrskapen. Kronojord eller räntor av skattejord gavs under 1500-talets senare del bort till evärdelig ägo, men efterhand feodaliserades dessa donationsformer, och mottagaren förpliktades bl a att begära stadfästelse på donationen av ny regent och att hembjuda den till kronan före försäljning. Genom Norrköpings beslut 1604 blev detta den enda tillåtna donationsformen vid sidan av grev- och friherrskapen. Under 1600-talet fick donationerna en väldig omfattning. Dels donerades kronohemman, som därigenom blev rena frälsehemman, dels räntan av skattehemman, som därmed förvandlades till skattefrälse. Adelsmannen uppbar då kronans skatt, medan bonden var besittningsrätt, kallad »skatterätt» eller »bördsrätt». Donationernas stora omfattning ledde till en statsfinansiell kris, som så småningom resulterade i Karl XI ;s reduktion. För de svenska jordegendomsförhållandena var reduktionen en vändpunkt, vars betydelse är svår att överdriva. Skatten på krono- och skattehemman fixerades. Den våldsamma skattehöjning, som kännetecknat delar av 1500- och 1600-talen upphörde, och indelningsverkets »orubblighet» blev ett viktigt argument mot höjningar av jordens »grundskatter». I praktiken hade dessa blivit fasta, och skattefrihet på olika slag av nyodlingar garanterades under 1700-talets lopp. Bondeståndet var emellertid alltid oroligt på denna punkt under frihetstiden, och först 1789 fastslogs principen generellt.'^ Under Karl XI ;s regim bröts definitivt frälsejordens långvariga expansion. Det gick inte längre att förvandla krono- och skatte)ord till frälse.'^ De tre jordnaturerna, skatte, krono och frälse fixerades. Bönderna på skatte- och kronojord betalade skatt till kronan, i stor utsträckning till civila eller militära indelningshavare. Frälsejorden var mer eller mindre befriad från pålagor. Så gott som helt befriat var det ypperliga frälset, dvs säterier och rå- och rörshemman, medan övriga frälsehemman, allmänt frälse eller ströfrälse, var delvis skattefria.'^ Det som inte bönderna på frälsehemmanen betalade till kronan, kunde de avstå till ägaren av frälsejorden i formav ränta (i dagsverken, i naturaprodukter eller i Påståendet får inte missförstås: grundskatternas reella tyngd kunde förändras genomatt sättet för deras betalning varierade (e.xempelvis kunde värderingen av ingående dagsverken skifta). Det väsentliga är att det då rörde sig omgenerella förändringar, oberoende av de enskilda hemmanens produktionsutveckling sedan skattläggningen. Se Herlitz 1974 a s 236-237 och där anförd litteratur. Om bondeståndets oro se BäP 1738-39 s 439, 1740-11 s 312-313, 176S-66 s 877-878. Kronohemman kunde dock förvandlas till frälse vid bvte (enligt 1723 års adelsprivilegier § 28) och skattefrälsehemman till rent frälse, om ränteinnehavaren köpte skatterätten, något som han hade rätt att göra framför annan köpare utom säl)arens släkt (1723 års adelsprivilegier § 1 1). Rä- och rörshemman var frälsehemman som låg i samma by som det säteri, under vilket de Ivdde. Andra typer fanns, t ex ladugårdar, som hade samma ställning som säterier, med undantag för att de inte kunde ha några rä- och rörshemman under sig. Den skånska motsvarigheten till raoch rörshemman var insockneshemman. - Ännu fler jordnaturer fanns, t ex stubbehemman och sämjehemman, som närmast var kronohemman med ärftlig besittningsrätt (se häromJ E Almquist 1929 s 87-88). tillförsäkrad ärftlig
6 pengar). Signifikativt är, att man under 1700-talet inte skilde på termerna skatt och ränta. Frälsebondens utlagor till jordägaren kallades ofta »skatt», medan kronan sades uppbära »ränta» från skatte- och kronojorden.'^ Räntenivån på frälsejorden var inte rättsligt reglerad utan — åtminstone formellt — en förhandlingsfråga mellan bönder och ränteägare. Det fanns vissa blandformer, där en bonde hade skatterätten (besittningsrätten) till ett hemman men räntan uppbars av en adelsman eller annan person. Räntan, som kalladesbetraktades som ett speciellt slags fast egendom. Frälseräntor utgick från två typer av hemman, skattefrälse, som var tidigare skattehemman, vars skatt kronan sålt eller på annat sätt avstått från, ochfrälseskatte, dvs frälsehemman, till vilka bonden köpt besittningsrätten och endast skulle betala en bestämd årlig ränta till den förre ägaren.Den praktiska skillnaden mellan att bruka ett indelt skattehemman, ett skattefrälse- eller ett frälseskattehemman var sannolikt ofta ganska liten — i alla tre fallen hade bonden besittningsrätten och betalade en fastlagd ränta till en ämbetsman eller annan räntemottagare. Tiden kring 1680 är således en viktig brytningspunkt. Det kan vara lämpligt att i en enkel uppställning erinra omnågra viktiga punkter i den följande författningsutvecklingen: 1678-1686 en rad förordningar, bl a säteriplakaten, husesynsordningen, regiementet för de till krigsmakten och landsstaten anslagna hemmanen, samt rusttjänstordningen. tillsätts lagkommissionen, vars arbete till sist resulterar i 1734 års lag. skatteköpsförordning, upphävd 1719. nya adelsprivilegier; bl a ensamrätt för adeln till frälsejord. Upphävs 1720. ny bördsrättsförordning, sombl a inskränker gruppen av släktingar, som är berättigade att lösa in arvejord före en köpare utomsläkten, ny skatteköpsförordning; talrika tilläggsförordningar och suspensioner fram till 1789. — Nya adelsprivilegier som ger »ofrälse ståndspersoner» vissa möjligheter att äga frälsejord. »bondeståndets privilegier» slår fast skattebondens äganderätt till sin jord och kronobondens ärftliga besittningsrätt, adelns monopol på allmänt frälse upphör, kronobönderna får ensamrätt till skatteköp. även ypperligt frälse släpps fritt, bördsrätten avskaffas. grundskatterna avvecklas; därmed försvinner skillnaden mellan jordnaturerna. ” Från 1500-talets slut kom skattebönderna att jämställas med kronobönderna så tdl vida att pålagorna på bägge jordnaturerna kom att benämnas »ränta» {Wirsell 1968 s 47). Standardverket om de bägge hemmanstypernas rättsliga ställning är Ekeberg 1911. 1686 1701 1719 1720 1723 1789 1809 1863 1892
7 Detta är välkända förhållanden och det finns en omfattande litteratur, som behandlar olika aspekter och delområden. Någon total forskningsöversikt går inte att ge; problemkomplexet är alltför förgrenat för det. Ambitionen får begränsas till att antyda några olika forskningstraditioner. Den rättshistoriska litteraturen, mestadels från 1800-talets slut och 1900-talets början, går noggrant igenomlagar, förarbeten, rättslärdas uppfattning och prejudikat. Det detaljerade kartläggningsarbetet är värdefullt, men vanligen begränsat till studiet av enskilda rättsinstitut, som normalt följs från landskapslagarna till 1734 års lag eller ännu längre. Rättsutvecklingen tecknas i allmänhet ganska isolerad från samhällsutvecklingen i övrigt, och framställningen präglas ofta av en stark evolutionism, enligt vilken utvecklingen går från ättsamhället över ett samhälle kännetecknat av feodala och regalrättsliga drag fram till »det moderna äganderättsbegreppet» och »den svenska jordens frigörelse».’’ Inomsvensk historieforskning finns en viktig tradition, somstuderat jordens fördelning på olika ägarkategorier. Den har klarlagt hur jorden bytte ägare genom reformationen, hemmansavsöndringarna under 1600-talet, reduktionen och skatteköpen. Jordägandet intresserar ur två aspekter, dels dess betydelse för statsfinanserna, dels dess konsekvenser för bondeståndets ställning. En äldre forskning hävdade, att hemmansavsöndringarna under 1600-talet hotade bondeståndet genom att ränteägarna på olika sätt förvärvade skatterätten till hemmanen och därmed förvandlade bönderna till frälsebönder. Genomreduktionen räddades bondeståndets frihet, även omdetta inte var det primära syftet bakom Karl XI:s politik, och under 1700- och 1800-talen förbättrades böndernas ställning, bl a genom skatteköp och förvärv av frälsejord. Kulmen var lantmannapartiets maktställning efter 1866.’’ Kritik har riktats mot delar av denna uppfattning, fr a påståendet att adeln under 1600-talet försämrade skattefrälseböndernas ställning och försökte lägga sig till med deras skatterätter. Det har visats, att skattefrälsebönderna snarare hade det bättre än de rena skattebönderna och att övergrepp från räntetagarna för att komma över skatterätter var sällsynta. Vidare påpekas, att Karl XI :s regim ingalunda innebar ett förstärkande av skattebondens besittningsrätt. Andra författare ifrågasätter inte bondeståndets emancipation men har en annan uppfattning i vissa frågor, t ex innebörden av skattebondens äganderätt till jorden. Enligt Lars Herlitz’ undersökning av förhållandena i Skaraborgs län kan man under tidigt 1700-tal knappast tala om att skattebonden ägde sin jord. '' Citaten frän Ekeberg 1911 s 3, 5. ’’ Tör en sammanfattande bild se t ex Heckscher 1957 s 135-136, 143, 188-189. Ågren 1964, Reveru 1975 s 134-139, Ernby 1975 s 110-111 samt numera även Revera 1984. Om försämringarna för skattebönderna efter 1680 se Ernby 1975 s 39-46. - Man förringar inte pä nagot sätt värdet av dessa viktiga undersökningar genom att framhålla att studier av enbart skattefrälseböndernas ställning inte avgör frågan om bönderna som stånd var hotade. Ju fler skattefrälsebönder, och )u fler statliga pålagor dessa slapp undan, desto sämre för de återstående skatte- och kronobönderna, förutsatt oförändrade totala krav frän kronan.
8 Praktiskt taget hela hemmanets merprodukt, dvs den del av produktionen som blev över när bondehushållets livsuppehälle och nödvändiga reinvesteringar täckts, levererades i formav skatt, och följden blev att jordpriserna var mycket låga. De flesta bönder betalade sin skatt till indelningshavare och förhållandet liknade relationen frälsebonde-godsägare. Under frihetstiden ändrades detta. Skatten var fixerad och genom ökad produktion (och genom att skattens realvärde minskade något pga inflationen) uppstod ett överskott, som skattebonden behöll. Skattehemmanen steg mycket kraftigare i pris än frälsehemmanen. »Medelpriser bör inte identifieras med sociala normalförhållanden», skriver Herlitz men fortsätter: »skatterättsägandet var utan tvivel på väg att bli hemmansägande».I sin syn på skattebondens ställning under tidigt 1700-tal kan Herlitz i viss mån anknyta till äldre forskning, främst Birger Ekeberg och Arthur Thomson.’^ Man skall kanske inte överdriva motsättningen mellan dessa bägge traditioner, men klara skillnader finns. Det är t ex omöjligt för den senare riktningen att se kronoböndernas skatteköp av sina hemman och böndernas köp av frälsehemman somlikvärdiga, i det närmaste utbytbara företeelser. Det var delvis olika saker som köptes, i ena fallet rätten att sitta odriven på hemmanet, i andra fallet även dess ränta, dvs huvuddelen av dess överskott. De hittills refererade forskningsriktningarna har främst uppehållit sig vid grenverkets utsträckning i höjdled, för att använda Marc Blochs bildspråk. Mindre finns skrivet om dess utsträckning i sidled. Kulturgeografisk och etnologisk litteratur har tangerat frågor ombyalagets betydelse och allmänningarnas utnyttjande. Förhållandet mellan innehavaren av jorden och hans släkt har behandlats av Nils Wohlin. Han skildrade Sverige fram till 1800-talets mitt som ett patriarkaliskt bondesamhälle, där jorden tdlhörde släkten och gick i arv från generation till generation. En av arvingarna övertog gården och övriga måste underordna sig för egendomens bestånd. Systemet upplöstes enligt Wohlin pga liberalismens framträngande på 1800-talet, som gav fritt spelrum för individernas egoism. I mycket stora drag är forskningen överens om en utveckling mot ett individualiserat jordägande men uppfattningen om de mer detaljerade händelseförloppen och om dateringen är skiftande. De följande studierna. Det har sagts att 1734 års lag innehöll »mycket av feodalrättsliga tankegångar men även mycket av forntida föreställningar om ättegemenskap» när det gällde Herlitz 1974 a fr a kapitel IV och s 354. Ekeberg 1911 s 4-5, Thomson 1923 s 327-328. Wohlin 1910 s 31-39.
9 rätten till jord, men däremot »när det gällde allmogen mycket litet av det vi idag vanligen menar äganderätt. Nej, individuell äganderätt till jord — i allt fall för allmogen — fick vi 1789-1810.»'^ Citatet får ange temat för de följande studierna, somalla rör nivå 3 i uppställningen ovan, dvs rätten att avhända sig jorden. Undersökningarna kommer att kretsa kring ätten och jorden, kring förekomsten av feodala egendomsformer och kring övergången till ett modernt jordägande. Ett grundmotiv i framställningen kommer förhållandet mellan kollektiv och individ att vara, och forskningarna kan ses som ett bidrag till en viktig vetenskaplig debatt omdet västerländska samhällets utveckling. Kan man på jordrättens begränsade — men centrala — område spåra en övergång från kollektivism till individualism? Det är frågor av denna typ sommotiverar de följande studierna, även där de behandlar till synes perifera företeelser som bakarv, preskriptionstider eller morgongåvor. Den första undersökningen (kapitel 2) behandlar »ättsamhället», dvs det samhälle som i litteraturen ofta antas ha föregått det medeltida ståndssamhället. Utgångspunkten är bördsrätten, släktens förköps- eller inlösningsrätt till arvejord, somvanligen setts som en rest av ättens kollektiva jordägande. Det är här nödvändigt att klargöra vad »ätten» var för något, och frågan leder in på en diskussion omolika släktskapssystem. De tre följande studierna (kapitlen 3-5) rör huvudsakligen 1500-, 1600- och det tidiga 1700-talet. Intresset är fortfarande koncentrerat till förhållandet mellan släkten och jorden, men medan kapitel 2 praktiskt taget uteslutande bygger på normativt material - främst landskapslagarna - undersöks nu både författningsutveckling, debatt och praxis. Kapitel 3 handlar om det adliga släktskapssystemet under 1500- och 1600-talen och hur detta förändrades i samband med feodaliseringen av jorden, kapitel 4 skildrar debatten ombördsrätten under århundradet fram till 1720 års bördsrättsförordning, och i kapitel 5 undersöks jordtvister i domböcker från olika juridiska instanser. Där görs också stickprov i det senmedeltida diplommaterialet. Kapitel 6 är en sammanfattande diskussion om )ord och släkt i ett längre perspektiv. I kapitel 7 tas feodalismtemat åter upp; det gäller här frågan omhur adelns ensamrätt till frälsejord motiverades och kritiserades, främst under 1700-talet. I det avslutande kapitlet knyts sedan trådarna ihop. Där diskuteras, vad de vunna forskningsresultaten säger om det svenska samhällets karaktär under några århundraden fram till 1800-talets början. Bädrnhielm 1970 s .^43.
2. Ättsamhället och bördsrätten 1863 avskaffades i Sverige bördsrätten, som innebar att släkten hade förköpseller inlösningsrätt till arvejord. Vid det laget hade institutionen åtminstone sexhundra år på nacken, eftersom bördsrättsliknande bestämmelser fanns redan i landskapslagarna. Forskarna har sedan ungefär 150 år i allmånhet förknippat bördsrätten med ättsamhället. Jerker Rosén skrev t ex i universitetshandboken i historia, att Sverige vid kristendomens införande var ett ättsamhälle. »Ursprungligen var det icke den enskilde utan ätten, som var ägare till jorden. En kvarleva härav är den bördsrätt till jorden, som levde kvar icke endast medeltiden ut utan även långt in i nyare tid. Den innebar, att en person icke fick sälja sin arvejord - men givetvis sin förvärvade jord- utan att först hembjuda den till släkten. För att icke sälhärvid skulle försvåra för sina anförvanter att före alla andra förvärva jaren egendomen fastställdes ett »skäligt pris» (justum pretium) såsom generellt gällande».' Denna sammankoppling gör att en litteraturöversikt över bördsrätten i lika hög grad blir en historik över begreppet »ätt». Det är då av intresse att konstatera, att ätten först tämligen sent uppträder i historieskrivningen. 1700-talshistoriker som Dalin, Lagerbring och Botin ägnar stort utrymme åt kulturen och samhällsförfattningen, men »ätten» skymtar knappast alls hos dem, möjligen med undantag för omnämnanden i samband med blodshämnden. Tvärtom tycks de uppfatta bondens äganderätt som helt individuell. Enligt Dalin ägde odalmannen under den förkristna tiden »ett stycke land . . . orubbad och ledig från all den tunga, som han ej själv beviljat», och Botin skrev att bönderna »voro besuttna män på egen jord, med oinskränkt rätt att den nyttja och bruka efter behag».' Endast Botin kom in på frågan om bördsrätten. Under den förkristna tiden fanns ännu inte någon skillnad mellan ärvd och förvärvad jord {avlingejord), menade han, och fortsatte; »Börd hade ej rum, som först i medeltiden uppkom».'^ Varför tillkom då arvejordssystemet och bördsrätten under medeltiden? Någon uttrycklig förklaring gav varken Botin eller de andra 1700-talshistorikerna, men det finns ett drag hos demsomkan ha haft betydelse: deras fientlighet mot den katolska kyrkan, vars godsförv^ärv de är starkt kritiska mot. Hos juristen Lars Tengwall, som skrev i slutet av ' Carlsson-Rosén 1962 s. 124. Kursiveringar slopade här. ’ Dahn 1763 s 209, Botin 1789 s 283. ' Botin 1789 s 109.
11 1700-talet, har denna kritik förvandlats till en förklaring: »Testamenten hava allra först givit anledning till börd», d v s bördsrätten var riktad mot kyrkan och var ett komplement till förbudet att testamentera bort arvelord.** I 1800-talets historieskrivning är bilden annorlunda. För Geijer var bondens jord släktegendom, som inte kunde avhändas utan släktens bifall. Det framgår av hans skildring, att han uppfattade bördsrätten som äldre än testamentet."’ J J Nordström såg bördsrättens ursprung i ättens »överäganderätt till släktjorden». Den individuelle ättemannen hade enbart »en fideikommissarisk besittning av sin innehavande lott». Nordström bortsåg dock inte helt från att reaktionen mot kyrkan kan ha påverkat systemet, utan menade att arvejordsbegreppet blev mera vidsträckt som en följd av att man önskade hindra testamenten till kyrkan.^ Juristen N A Fröman förklarade, att »själva äganderätten» till jorden »var släkten, i dess helhet, förbehållen» och betraktade detta somursprunget till bördsrätten, medan G O Hyltén-Cavallius i sitt bekanta arbete omVärend och virdarna säg bördsrätten som ett spår av »den gamla stamförfattningen», som motsatte sig att »någon främling skulle äga del i ättens gemensamma ätta-jord».^ Från mitten av 1800-talet fick dessa tankar ett mäktigt stöd i den evolutionistiska samhällsvetenskap som växte fram med namn som Bachofen, Maine och Morgan. Lewis Ffenry Morgans arbete »On the Systems of Consanguinity of the Human Family», som utkom 1871, spelade en viktig roll som inspirationskälla för Friedrich Engels bok om »Familjens, statens och privategendomens uppkomst» och därmed för senare marxistiska framställningar. I denna tradition skildrade Per Nyström ättsamhället i en översikt över Norden i historiens »Ätterna har varit samhällets kärna och konstituerat stammen». De ut- gryning: gjordes enligt honom av storfamiljer, »bestående av en gammelfar, gifta söner och möjligen döttrar och dessas barn . . . Någon individuell äganderätt till gård och grund, till fångst- och fiskemarker kunde inte gärna uppkomma i ett dylikt samhälle. Frågan var icke aktuell, ty individen som civilrättslig enhet är ett sent begrepp i historien. Gårdarna brukades av de ätter, som av hävd var knutna till dem och vars tidigare generationer multnade i ättehögarna. I ättens hägn växte de nya släktleden fram». Familjen i vår tids mening fanns inte som institution: »Det är först den katolska kyrkan, som under segt motstånd från ättsamhället, framtvingar denna lagstiftningsvägen». Bevisen för ättsamhällets existens är dels rester av mycket stora långhus från århundrandena efter Kristi födelse på Öland och Gotland, dels jämförelser med primitiva folk.*^ Mot mitten av första århundradet höll ättsamhället enligt Nyströmpå att omformas, och under de följande århundradena växte en expansiv stormannaklass Tcnguall 1792 s 9, - Geijer 1832 s 299-300. Nordström 1840 s 137-138, 141. Nordström använder också ordet »medegendomsrätt» omättens innehav. ^ Fröman 1846 s 4-3, Hyltén-Cavallius {1868) 1922 s 215. ** Nyström 1978 s 39—41. Arbetet utkomtörsta gången 1939, d v s vid en tidpunkt dä den moderna socialantroptdogiska litteraturen om släktskap ännu saknades.
12 fram. Det gamla ätt- och stamsamhället levde dock kvar under den nya överklassen och dess härskarapparat. Bondeätterna höll fortfarande ihop i sina bygder och landskap som »en ännu kärnfrisk organism». Ätten gjorde segt motstånd mot familjeinstitutionen, men detta hör den nordiska medeltiden till, avslutar Nyström.^ Också i senare marxistiska framställningar intar ättsamhället en central plats. Morgan påverkade dock inte bara marxistiska historiker, utan även rättshistorikern Åke Holmbäck, som skrev om arvslagarnas utveckling under forntid och medeltid." Holmbäck behandlade mte bördsrätten, men hans bok är av stort intresse, eftersom den innehåller den enda utförliga diskussionen om vad var för något. Han urskilde tre stadier i ättens utveckling. I det första var ätten unilineär, dvs släktskap räknades endast genom ena könet, antingen genommän eller genomkvinnor. Individer av motsatta könet fördes in i ätten genom gifte. Grunden för ätten var således inte blodsband utan att »ättemedlemmarna ägde samma hemvist, voro sammanboende». Före den fasta bosättningen hade ätten enligt Holmbäck en ytterligt stark organisation. Den var då en kringströvande hord av jägare, boskapsskötare eller svedjebrukare. Med den fasta bosättningen inträffade viktiga förändringar och ätten gick in i sitt andra stadium. Jorden blev en »rikedom, som icke förut bade funnits». Till en början upphörde personer att byta ätt vid giftermålet. Anledningen härtill var dels omsorgen omättens jord, dels att ingifta personer nu kunde hålla kontakt med sin ursprungsätt och skyddas av denna. Det tredje steget i utvecklingen inträffade, då landet blev mer tättbefolkat. Utflyttade medlemmar av olika ätter odlade ny jord nära varandra och ätterna kom alltmer att blandas geografiskt. Samhällets fortbestånd krävde därför, att blodshämnden inskränktes. I överensstämmelse med den allmänna utveckling somsyftade till att stärka blodsbanden kom släktskapen att räknas samtidigt genom bägge könen. Detta var ett avgörande steg mot ättemaktens försvagande. Så långt Holmbäck. Hans bok var ett sinnrikt försök att i evolutionistisk anda visa, hur landskapslagarnas arvsbestämmelser avspeglar övergången från en unilineär — för Sveriges del patrilineär, dvs räknad genom mankönet - ätt till »bygdesamhället», som bestod av släkter, vars släktskap räknades genom bägge könen. Härigenom kom samhället att bestå av varandra överlappande släkter. Grundläggande för Holmbäcks metod var antagandet, att de olika landsdelarna genomgått samma utveckling. Landskapslagarna återger olika stadier i denna utveckling - de äldsta bestämmelserna finns i Gutalagen, de yngsta i Upplandslagen och senare svealagar. Också varje enskild lag innehåller enligt Holmbäck bestämmelser från olika tider, somavspeglar utvecklingsgången. De skilda skikXyström 1978 s 54, 101-104. Omtlen östeuropeiska litteraturen om äldre svensk historia se Loit 1978 s 10—24. Se även Auderson 1977 s 157-164 och Walleutin 1978. Den senare menar att ättsamhället böriade upplösas är 500 fKr och är 800 e Kr hade ersatts av »slavägarsamhället». " Holmbäck 1919 s 17 n 3 karakteriserar Mcsrgans arbete som »grundläggande». På s 7-10 ges en skildring av »ättsamhällets» utveckling. »att»
13 ten i lagarna är möjliga att urskilja genom språkliga och fr a innehållsliga kritener. Några närmare tidsbestämningar av de olika skedena i ättsamhällets utveckling gav Holmbäck av förklarligaskäl inte. Han ansåg dock, att vissa stadganden i lagarna härrörde från tiden långt före kristendomens införande. Runstenar från 1000-talet visar väsentligen samma arvsregler som Upplandslagen. I svealagarna från årtiondena kring 1300 hade den gamla patrilineära ätten besegrats sedan århundranden tillbaka, och Holmbäck framkastade tanken, att den starka kungamakt hos svearna somTacitus talade om »redan tidigt lyckats kuva ätter12 na». En stadieteori framfördes ocksåav den franske rättshistorikern Ludovic Beauchet i seklets början. Mellan det kommunala ägandet (dvs stammens eller byns ägande) och det individuella låg ett stadiumav familjeegendom, somkännetecknades av enbart manlig arvsföljd, testamentsförbud och förbud att sälja. I likhet med Holmbäck ansåg Beauchet att familjeegendomens stadium redan var passerat, när landskapslagarna nedtecknades, men att det kunde rekonstrueras med hjälp av vissa lagbestämmelser. Bördsrätten var en rest av familjeegendomen. Det finns dock nyanser inomdenna tradition. Medan en rättshistoriker skrev, att bördsrätten »var en naturlig konsekvens av ett samhällstillstånd, somerkände blott ätten såsom ägare av fast egendom» förklarade en annan, att det i landskapslagarna »är ätten, somytterst har en överäganderätt till jorden, framför allt uttryckt i bördsrätten».'"' Oavsett dessa skillnader mellan »ägande» och »överäganderätt» är dock ättsamhället ett axiom i modern rättshistorisk forskning.'^ Det är inte bara bland rättshistoriker och marxistiska historiker somföreställningen om ättsamhället är livskraftig. Vi har redan mött den i universitetshandboken i historia. Man träffar även på den i översiktsarbeten av andra moderna svenska historiker, t ex Ingvar Andersson, Sven Ulric Palme och Alf Åberg. Den senare förklarar, att på 1200-talet »när landskapslagarna började nedtecknas, behärskades samhället ännu av de stora ätterna . . . Jorden måste stanna inomätten . . . Omingen man i ätten ville köpa gården, hade en kvinna i ätten förköpsrätt framför andra». Man kan sammanfatta: i modern forskning och historieskrivning om äldre svensk historia lever föreställningen omett ursprungligt ättsamhälle sombestod av fast organiserade ätter, i stånd att bl a äga jord. När upplöstes då ättsamhället? Tidfästningen är vanligen mycket vag, vilket är föga förvånande. För HolmHolmbäck 1919 s 111, 117 (särskilt n 3). Beauchet 1904 s 106-109. Beauchet översätter »ätt» med »famille»; »copropriété familiale» är således »gemensam ättegendom». - Ytterligare ett exempel från seklets början: »Den egentliga äganderätten ansågs icke tillhöra den enskilde, utan släkten i dess helhet.» På denna grundval vilade bördsrätten (Wohlin 1910 s 5). J C Almquist 1934 s \85, Jägerskiöld 1980 s 28. Se härom Sjöholm 1978 s 233-237. Andersson 1953 s 51—54, Palme 1962 s 43^4, Åberg 1978 s 91-92.
14 bäck är utvecklingen i allt väsentligt fullbordad på 1200-talet, då landskapslagarna nedtecknades. Hur långt dessförinnan upplösningen hade satt in är oklart - säkert på 1000-talet hos svearna, men kanske redan på Tacitus’ tid. Andra författare menar däremot, att ättsamhället fortfarande hade livskraft vid kristendomens införande, tomlångt därefter (tex Rosén). Ytterst få avvikande röster har hörts. En av dem tillhörde Hans Hildebrand, somi sitt arbete omSveriges medeltid påpekade att ätten räknades med utgångspunkt från varje individ och genombägge könen.En annan tvivlare var Sture Bolin, som i arbeten omdansk och skånsk medeltid uttryckte skepsis mot den etablerade uppfattningen. Man har ingen anledning anta, att ätten dat samhällslivets fundament», skrev han och forsatte att ingen dock hittills vågat bryta med teorin omättsamhället. Han tog även upp bördsrätten: »Att frändernas förköpsrätt till jord är en sen företeelse synes mig odiskutabelt. Den bör sättas i samband med en annan företeelse på det rättsliga området, nämligen inskränkningarna i testamentsrätten. Båda voro förvisso riktade mot kyrkan.» Här hade 1700-talsuppfattningen återuppstått.’* På källkritiska grunder har Elsa Sjöholmangripit föreställningen om ättsamhället. Kritiken bygger på uppfattningen att landskapslagarna ej kan användas för att skildra ett äldre tillstånd: »Det finns ju inga källor, somvisar detta förstatliga ättsamfund. Alla våra medeltidslagar visar tvärtom ett strängt hierarkiskt samhälle med kung och kyrka i spetsen.» Sjöholm kritiserar vidare användningen av ordet »ätt»: »Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas släkter, och en viss egendomsgemenskap har alltid varit vanlig, åtminstone i den snävaste familjekretsen. Gör man bara definitionen tillräckligt bred, kan man alltid finna ett ättsamhälle (Sippengesellschaft)».'^ Som denna litteraturöversikt visar, är oklarheten om det äldre svenska samhällets karaktär mycket stor. Vad var en ätt för någonting? Vilka funktioner hade den? Var den organiserad så att den kunde uppträda som jordägare? gång bil »en Olika släktskapssystem David Gaunt har gjort en viktiginsats i diskussionen genomatt anknyta till modern socialantropologisk teori. Gaunt betraktar hela föreställningen omättsamhället som en myt: »Istället för ett samhälle baserat på ätternas kollektivitet, bör vi tänka oss ett samhälle baserat på enskilda kärnfamiljer». Släktskap räknades genom bägge könen, och kärnfamiljen skildes noga från alla andra släktingar. »Släktgruppen kan knappast ha ägt gemensam egendom eftersom en egentlig grupp inte existerade. Varje individ hade sin personliga släkt som inte liknade andras. Således fanns det ingenättkontinuitet värdomnämnande. Bördsrätten beHHildebrand 1894 s 92. Bolin 1933 s 50, Bolin 1941 s 83-84. ” Sjöholm 1975 s 204, Sjöholm 1976 s 84-85. Också Sawyer 1982 s 45 är skeptisk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=