XXIV teorin.^' Med sina brister var denna likväl ett framsteg i jämförelse med vad somvarit. I begränsad mån hade väl motsvarande principer gällt enligt domarreglerna, liksom de iakttagits i praxis och hävdats i doktrinen. Nu laglastes att en fallande dom förutsatte full bevisning eller erkännande, styrkt av indicier. Två vittnen var fullt bevis. Regler uppställdes för vittnes trovärdighet. Vissa eftergifter gjordes dock för det fall att fråga var om grov brottslighet eller brott begånget i hemmet. Eljest otjänliga vittnen kunde då fa höras. — Indiciebevisning var i princip ej tillåten. I samband med bevisningen dryftade man ivrigt rätten att använda tortyr för att fa fram sanningen; man behövde ett erkännande i processen och för straffverkställighet. Tidigare hade man sökt att i anslutning till kontinental rätt inordna tortyren i lagstiftningen. Tortyren kom till användning i svårare fall; bl. a. i häxprocesser. Georg Stiernhielmansåg den sålunda då motiverad (1632). Under Karl XI utfärdades dock förbud mot tortyr. Under debatten om lagen yrkade Petter Abrahamsson på ett motsvarande stadgande; det hade funnits i 1723 års förslag (RB 18: 14). Men lagkommissionen gav i RB 17:37 domaren makt att i vissa fall och omständigheter försöka fa framsanningen med svårare fängelse.Förgäves protesterade Abrahamsson häremot. Allt framgent kom tortyr i svåra fall att tillämpas ända till dess den förbjöds av Gustaf III. Likväl stred tortyr mot den reservation, som lagen gjorde i fråga om erkännandet; det skulle ej vara en följd av att den misstänkte blivit ”pint, skrämd eller svikelika förledd” (RB 17:36). Omfull bevdsning ej kunde åstadkommas men om i svårare brottmål, ”mer än halft bevis” förelåg och den misstänkte ej borde anförtros edgång skulle saken lämnas till framtiden, då den kan uppenbar varda. Petter Abrahamsson protesterade förgäves mot detta lagbud (RB 17:32); det stred mot äldre rättssäkerhetsregler, såsomdomarreglerna § 31: Om den misstänkte ej kunde fällas borde han vara frikänd och ej i hela sin livstid stå ”sub reatu”. Men ej heller här fick han gehör och det nämnda lagbudet stod kvar ända till 1934.^^ Lagkommissionen har sannerligen inte använt femtio år till att översätta landslagens svåra texter till modern svenska och komplette- .Att kontinentens legala bevisteori påverkat utformningen av RB i 1734 års lag betonas av I. .Afzelius, Om parts ed, s. 131; E. Carlquist, Studier i den äldre svenska bevisrättens utveckling med särskild hänsyn till institutet erkännande (1918); T. Engströmer, Vittnesbeviset (1911) s. 135 ff; G. Inger, Institutet ”insättande på bekännelse” i svensk processrättshistoria. (Rättshist. bibliotek utg. av Institutet f. rättshist. forskning XXXV, 1976), s. 28 ff. Anders Stening har vissa reservationer i frågan, Bevisvärde (1975) s. 30. Sjögren, a. a. VIII, s. 236. Jfr Inger, a. a. s. 27 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=