XX meddelades 1695, att en lapp blivit dömd till döden for att han ”tiänte fanen” ehuru han hade erkänt och ångrat sig. Assessoren Broméen ansåg det ”något betänkeligit” att straffa ”pacta cum diabolo”, som är en ande. Till pactum fordras dock personae contrahentes å båda sidor.Ännu 1 723 föreslogs likväl dödsstraff för den somförbinder sig till Hins umgänge, tjänst och lydno, eller åkallar onda andar, lägger möte med dem och söker hos dem råd och hjälp. Tio år senare har dock detta lagrum utgått. Lagstiftaren straffar nu endast den, som skadar genom att bruka trolldom, ävensomden somfar med spådom, signer! eller annan vidskepelse. Ur lagstiftarens föreställningsvärld hade även försvunnit tron på häxors färder till Satans boning, till Blåkulla. Av vikt var att upplysta män alltifrån Descartes’ dagar och drottning Kristinas regeringstid hävdat förnuftets syn på dessa ting. De hade till sist kunnat bryta häxprocessernas masshysteri.^® Men ännu när den av Thomasius och Halle-pietisterna påverkade Petter Abrahamsson 1731 ställde skeptiska frågor om förutsättningarna för dödsstraff enligt MB 2:2 för trolldom, fick han ej gehör. Lagrummet straffade med döden om annan skadats därmed till kropp eller egendom. Abrahamsson protesterade mot detta vidsträckta ”maleficiumbegrepp”, som lagstiftaren velat införa alltsedan 1695 och som då avsett att begränsa ansvaret för trolldomsbrott: ”Säkrast lärer vara att av'straffa den, som illa gör allt efter somhan skada gjort”. Man borde ej utgjuta blod för det att sådant kallas trolldom, som aldrig kan bevisas."''® Ej heller hade Abrahamsson någon fullständig framgång, när han sporde ”vad för bevis kunna förebringas, att något skett medelst djävulens tillhjälp”. Den angivnes egen bekännelse kunde ej vara tillräcklig, då man ej kunde deducera hans brottslighet av vissa principer. ”Inga indicia skola heller kunna förebringas, som icke äro fanatica, och så mycket mindre för sannolika hållas som naturens verkan är mera förborgad än bekant.” Det var ej minst kravet på att processrättens rättsskyddsregler om bevisning skulle gälla fullt ut även i mål av denna beskaffenhet, som till sist befriade människorna från denna mara. Det kravet hade även långt tidigare ställts ej blott av jurister utan även av framstående teologer men det hade haft svårt att vinna gehör. Sjögren, a. a. II, s. 25. S. Jägerskiöld, Svea hovrätts historia (1964) s. 270 fT. Jfr B. .^nkarloo. Trolldomsprocesserna i Sverige. Rättshistoriskt bibliotek XVII. Utg. av Institutet f. rättshist. forskning 1971. Sjögren, a. a. II, s. 27 (Broméen); a. a. \TII, s. 60 f. ” Omteologie professoren Martin Brunnerus verksamhet på 1670-talet a. a. s. 104 ff se Svenskt biografiskt lexikon \'I, s. 533.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=