XIX måste vara for alla lika, utan åtskillnad.Straffen riktade sig ännu framför allt mot den begångna gärningen. Av denna grund förklaras att försöket ännu vanligen ej är straffbelagt, där det ej var ”actus Till gärningsmannens syfte hade tidigare ej tagits hän- 55 34 proximus . syn annat än i ett fätal särskilda fall. Efter förebild i den kanoniska rätten hade landslagen gjort åtskillnad mellan vilja- och vådadråp. Den nya lagen fullföljer denna linje — under inflytande av kontinental doktrin — även med avseende pä mänga andra förseelser, såsom hädelse, mordbrand, självmord, rån, falsk angivelse samt ärekränkning. När man i sådana fall tog hänsyn till ”animus et propositum” var det en betydande vidareutveckling av skuldläran. Ont uppsåt beskrevs ibland med orden ”av arghet”, ”malo animo”. I ett fall bestraffades rent av allenast det onda uppsåtet, nämligen vid tidelagsbrottet (MB 10:2).^^ Man diskuterade även rättsvillfarelsens och berusningens problem. Klart var att avvita ej kunde straffas. Missgärningsbalken utmärktes likväl — enligt en senare tids äskädning — av en stor hårdhet. Internationellt sett var den dock snarare väl avvägd. Kampen för straffrättens humanisering hade väl redan inletts i Tyskland, bl. a. av Thomasius i Halle och pietisterna där, med vilka Petter Abrahamsson stod i förbindelse, men ännu inte lett till några stora resultat. Till strängheten medverkade det absoluta beroendet av Guds lag, uttryckt i de i vårt land ännu länge somlag gällande Moseböckerna.^^ Såväl ortodoxiens män som pietisterna kunde förenas om principen. Biskop Weili protesterade 1731 mot en förslagen strafflindring för den somslagit sin fader eller moder; dödsstraffet hade utbytts mot gatlopp m. m. Biskopen var upprörd: När Guds lag påbjuder dödsstraff: ”Ho vill tå göra annor lag?” Man riskerade ju därmed att Guds hämnd drogs över land och rike, för oförsonade synder. Lagen skyddade i första hand den kristna religionen och den enhet i tron, som kunnat vinnas efter reformationstidens stormar. Tidevarvets vånda och nöd träder fram i stadganden om de onda makterna och faran för förbund mellan dem och människorna. 37 I en tid, då Hin Onde ännu gick omkring bland oss människor, och här bedrev sina praktiker, krävdes vaksamhet. I lagkommissionen Sjögren, a. a. II, s. 30. Sjögren, a. a. I s 148. 155. Jfr dock a. a. II, s. 160. Jfr Sjögren, a. a. II, s. 160; assessoren Scheffer var betänksam. Se t. ex. Sjögren, a. a. II s. 131 ff. Jfr E. Anners, Humanitet och rationalism. Studier i upplysningstidens strafflagsreformer. Rättshistoriskt bibliotek X, utg. av Institutet f rättshist. forskning 1967, s. 105. Juris professoren i Uppsala Olof Rabenius avtackas i förordet till J. D. Michelis stora arbete ommosaisk rätt for att han upplyst denne omatt Mose lag gällde i Sverige. Sjögren, a. a. VIII, s. 67 f
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=