XVI opinionen i lagkommissionen;^^ tydligen har han ej heller lyckats la med Karl XI på en reform i denna riktning. Lagkommissionen bevarade sönernas företrädesrättighet. Med denna lösning i konservativ anda hade lagkommissionen lämnat en mycket svårlöst rättsfråga i arv åt kommande släkten. Det skulle dröja mer än 100 år innan en reform efter hårda strider kunde genomföras i Sverige (1845) och än längre i Finland. Lagkommissionen var även på det klara med att barn, födda utom äktenskap, ej borde njuta arvsrätt lika med ”äkta” avkomma. När det gällde att bestämma, vilka barn somej skulle ärva, fanns ännu en viss tolerans kvar. Men även här hade olika meningar kämpat. Till sist medgav lagstiftarna väsentliga undantag från en hård linje. Barn, som avlats i lönskaläge, kunde ärva somäkta omfadern äktat modern eller lovat henne äktenskap. Barn, som avlats under äktenskapslöfte, likaså. Barn, somfötts efter våldtäkt, jämställdes med äkta, efter tvegifte likaså (8 kap.). De utomäktenskapliga barnen skulle dock ej lämnas utan stöd och hjälp. Redan under debatter därom under Erik Lindschölds tid hade denna synpunkt understrukits. Lovisin fann det ändamålsenligt att låta fadern försörja sina barn m. m., för att hålla dem, ”som odygdige äro, ifrån slijke laster”.^®Senare förklarade han att frillobarn måste ha icke allenast sin ”sustention”, utan ock arvsportion. Andra förordade endast underhållsplikt. Det blev till sist lösningen i 1734 års lag. Testamentsrätten hade lagreglerats så sent som 1686; den nya ärvdabalken byggde främst på vad somdå stadgats. Formkraven hade under förarbetena föranlett debatt; man stannade för enkla regler, muntligt eller skriftligt testamente, med två vittnen men med möjlighet i nödfall till egenhändig urkund utan vittnen. \’äsentligt var att begränsa testationsrätten till förmån för den legala arvsrätten. Tekniken var ännu att hålla fast vid arvejordssystemet (17:1 0.3). Fri testamentsrätt gällde endast avlingejord. Under förarbetena hade ifrågasatts om ej de regler, som i romersk rätt skyddade barnens intressen, skulle efterbildas. Resultatet blev negativt. En dylik laglott infördes dock år 1857, sedan fastighetsrätten moderniserats. Däremot bevarades de regler från stadsrätten som föreskrev att den, som efterlämnade bröstarvingar, endast fick förfoga över ”var sjätte penning”. Hade han andra inländska arvingar fick han förfoga över hälften av sin egendom. Jordabalken återger många stadganden av hög ålder. Från landslagen har den övertagit det ståtliga budet om laga fang. Lagrummet Sjögren, a. a. 1, s. 134 fT, 147, 151 fT. Sjögren, a. a. 1 s. 153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=