XII karolin upp, frispråkig och rättfram, med vanor från ärorika fälttåg alltifrån landstigningen på Själland 1700 till och med Bender. Det var korpralen vid drabantkåren, sedermera landshövdingen Anders Tungenfelt, med 35 tjänsteår och 19 blessyrer. Utan omsvep förklarade han mot prästeståndets önskan omjakträtt, att ”Jesus Kristus ej sänt ut sina apostlar att löpa med bössa i skogen utan till att fiska”. ”Över vilka försmädel. utlåtelser Präste- och Borgarstånden ej kunde annat än yttra deras hiertel. Missnöje”.'^ Det blev ej bättre av att Tungenfelt sökte urskulda sig med att ”så länge det intet bevisas dessutomatt Kristus utsände sina apostlar och lärljungar att gå med bössa i skogen, så förmenar jag, det jag intet förgripit mig”.^^^ Bakom striden omjakträtten låg en mycket större fråga, den om c skatteböndernas äganderätt till jorden. Ater dök nämligen nu den gamla konstruktionen omdominiumupp. Skattebonden ägde allenast ett prekärt ”dominium utile”, medan den verkliga äganderätten tillhörde adeln, ”dominium directe”. Konstruktionen hade nyligen ånyo framförts av David Nehrman, senare adlad Ehrenstråle. Mot denna teori värjde sig de ofrälse med kraft och framgång. Slutet bleve, att reglerna omjakträtt^' uteslöts ur lagen, somendast stadgade om jakt å rovdjur. I övrigt hänvisades till en kommande lagstiftning — sominte komförrän 1789, då Gustaf III i sin uppgörelse med de ofrälse klart erkände skattebondens såväl äganderätt som jakträtt. Mot en bakgrund av intressebetonade tvister, av ett långx arigt och mödosamt arbete i lagkommissionen, har vi att förstå det stora lagverket. Det blev ej som den mer än femtio år äldre danska, respektive norska, rikslagstiftningen en kompilation utan en modern nyskapelse. Lagen är skriven för det dåtida samhället, så olikt vårt.^^ Det svenska samhället var kristet, lutherskt. Hårda strafl avsåg att bevara den enhetlighet i religiöst hänseende, som återvunnits efter reformationstidens oro. Avfall från den ”rätta” läran blev i 1734 års lag belagt med dödsstraff. Nya tänkesätt antyddes visserligen av pietismens målsman Petter Abrahamsson, när han frågade vem som skulle fastställa vad somvar rätt lära, när stridande parter båda åberopade Guds ord. Han fick inget gehör. Borde lagen ej bestraffa samvetstvång? Han fick inget svar. PrSt 1731. s. 748. Se härom P. A. Östergren, Tvisten om ägande- och nyttjanderätten till skattejord (1896). Jfr K. G. Westman i SvJT 1934. Bvggningabalken kap. 23. '' Sjögren. Förarbetena till Sveriges rikes lag \TII, s. 59 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=