bara skrift och bannlysning skall visserligen bibehållas, men avgifterna i samband med återupptagandet i församlingen skall i likhet med böterna uppbäras av kronan (punkt 6 och 7).® Resultatet blev emellertid, att man på sina håll helt enkelt vägrade utge avgifter och sakören, som enligt ordinantian skulle redovisas av prostarna. Redan 1528 utfärdade därför Gustav Vasa en förklaring och ett tillägg till västeråsbeslutet, där han först överflyttar uppbörden till fogdarna och förläningsmännen, men sedan också mera detaljerat föreskriver behandlingen av de olika brotten.® Härvid anknyter han på flera punkter till 1439 års högmålsstadga.^ Liksom i denna åberopas såväl landslag som sedvänja. Stadgandet om trolldom är överraskande restriktivt: vidskepelse, lövjeri och trolldom skärs över en kam och betecknas som livssak, dock med tilllägget:” skall där bötas för, böte konungen och icke biskopen.” Biskopsböter i vidskepelsemål känner endast landskapslagarna.® Dessa eller rikets sedvänja måste alltså ha legat till grund för den praxis som nu upphävs. Dödsstraff åter för vidskepelse och lövjeri är helt okänt i den tidigare rätten. Det blir därför naturligast att tolka formuleringen i 1528 års förklaring som en allmän hänvisning till att trolldom under vissa villkor medförde dödsstraff. Ett sådant villkor var landslagens om dödlig förgörning, ett annat den mer obestämda sedvänjans vid grova religionsbrott. övriga former medförde åtminstone böter. Redan detta var strängt nog. Vidare kan böterna vara avsedda som förvandlingsstraff i de fall konungen benådade en dödsdömd. De ofta godtyckligt och rundhänt tilltagna penningstraff som åsattes som avlösning för dödsstraff var en icke föraktlig inkomstkälla för krona och frälse.® Redan Olaus Petri och efter honom andra ledande kyrkomän bekämpade missbruk på detta område. ”De stå farliga för Gud som driva allt lagen därefter, att de skola få stora sakören. Ty lagen är icke given för sakörens skull utan för rätts skull.”^® Stadgorna från 1439 och 1528 vittnar om en tämligen obruten tradition i bestraffningen av trolldom. Trots bristerna i landslagen ingriper man därvid också mot de oskadliga former, där karaktären av förbiytelse mot Gud är den viktigaste. Gustav Vasa yppar i samband med ett trolldomsmål i västra Dalarna en förmodan, att man där av sina predikanter väl förnummit, ”vad skada och fördärv utav trolldom (vilket icke annat är än ett uppenbart avguderi) komma plägar, så att Gud allsmäktig straffar sådant både här på ö ibid. Jfr ovan s 38. e GIR 5, s 26 f. ibid., s 27 ”är eld sak efter stadgan.” Vidskepelse saknas helt i LL. Kjöllerström (1957), s 29 uppger felaktigt motsatsen. ® ”Om denna för:ne sak är vi väl tillfreds, att I på våra vägnar annammar den summa penningar, som därföre utbjuden är . . . Och ändock de platt fattige äre, förmoda de sig dock njuta vänner och fränder därtill, att de kunna komma lösen vid till 250 marker, därmed vi tillfreds är.” GIR 13, s 115, 117. OPSS IV, s 302 (Domarregler). 53
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=