zar, förmådde där genomatt envist hålla fast vid strikta procedurregler hejda en omfattande processvåg. Att han lyckades berodde emellertid till stor utsträckning på att han fick ledande män i La Suprema på sin sida. Naess förklarar i sin norska undersökning en förändring av praxis i återhållande riktning med att professionella jurister på mellannivån, i lagting, överhovrätt och höyesterätt, efter mitten av 160()-talet i ökad utsträckning tog befattning med trolldomsmålen. * ♦ * Två traditioner kan sägas ha utkristalliserats ur 70-talets forskningar. Den ena betonar företrädesvis den lokala dynamiken och undersöker, ofta med sofistikerade metoder, de sociala och antropologiska bakgrundsfaktorerna. Den folkliga kosmologin, det vilda tänkandet, tilldrar sig särskild uppmärksamhet. Forskaren söker i källmaterialet skilja ut de av den lärda doktrinen opåverkade föreställningarna för att tolka dem med närmast hermeneutiska metoder. Den andra riktningen uppehåller sig vid statens expansion, de rättsliga och byråkratiska institutionernas roll i den ackulturationsprocess, som tvingade de europeiska bondbyarnas folk att överge sina traditioner och förbereda sig för det moderna livets krav på rationalitet och individuellt handlande. Någon nödvändig motsättning mellan de båda traditionerna föreligger naturligtvis inte som särskilt Macfarlanes undersökning visar. I bakgrunden skymtar dock både teoretiska och metodiska skillnader mellan ett historiskt och ett antropologiskt arbetssätt, som ibland, liksom en gång i striden kring Margaret Murray, kommer till öppet uttryck.'^ Tiden är därför ännu inte mogen för synteser av det slag Trevor-Roper förespråkade. Klart är, att traditionell rätts- och idéhistoria, somdominerat i den tidigare forskningen, i framtiden måste räkna med att dela fältet med andra discipliner. Nacss (1982), s 282 f. Se t ex Muchembled i Ankarloo-Henningsen (eds), a.a. 361
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=